En intervju med biskop Raimo.
Januaris firande av den helige Henrik och de ekumeniska högtidligheterna i Rom som hör till detta har blivit en etablerad del av arbetet för de kristnas enhet, ekumeniken, i Finland. Också i år reste tre kyrkoledare till Rom: den ortodoxe ärkebiskopen Elia, den lutherske ärkebiskopen Tapio Luoma och Helsingfors katolske biskop Raimo Goyarrola.
Finland kallas ibland ett föregångsland för ekumenik. Biskop Raimo motsäger inte detta. Han ser Finlands ställning inom ekumeniken som både exceptionell och förpliktande: ”Detta var första gången som den nye påven Leo tog emot vår delegation. Intresset var stort, och hans tal var betydelsefullt. Han hänvisade uttryckligen till Finland som ett exempel på ekumenik för hela världen. Det är en stor gåva, men samtidigt ett stort ansvar för oss.”
Biskopen betonar att det inte bara handlar om ett enskilt evenemang eller en högtidlig mottagning. ”I Rom upplever vi, representanter för olika kyrkor, något som bär långt. Och den upplevelsen, den stämningen, stannar inte vid det ögonblicket utan påverkar hur vi möter varandra i vardagen i Finland. Där uppstår en gemenskap som fortsätter.”
Vänskapen är ekumenikens kraft
När biskopen beskriver betydelsen av resorna till Rom återkommer han gång på gång till samma tema: vänskap. ”Den första frukten är alltid vänskap. Genom den uppstår förtroende, och genom förtroendet uppstår möjligheten att tala öppet och samarbeta. När vi möts igen är vi inte längre främlingar – vi är vänner.”
Han understryker att det inte bara är en personlig erfarenhet utan något som berör hela kyrkans liv.
”Det handlar inte bara om en känsla. I dessa möten uppstår ett verkligt nätverk som för oss framåt. Det innebär att vi kan dela information, berätta om våra behov och finna lösningar tillsammans.”
De konkreta frukterna syns också i praktiken: ”Vi har kunnat förklara hur situationen för oss katoliker i Finland ser ut, till exempel att vi behöver mer utrymme. På så sätt har det uppstått kontakter som har hjälpt oss på ett mycket konkret sätt. Det är mycket praktiskt och påtagligt, även om allt utgår från en andlig gemenskap.”
Enheten föds ur bön och förtroende
Påve Franciskus utnämnde i fjol biskop Goyarrola till katolska kyrkans representant i den teologiska dialogen mellan katolska kyrkan och Lutherska världsförbundet. Arbetsgruppen sammanträdde för första gången i februari i Slovenien. Biskop Raimo är ordförande för den katolska delegationen.
Han konstaterar: ”Vårt möte var en mycket vacker upplevelse. Den första dagen kände vi ännu inte varandra, men redan samma kväll uppstod en stark känsla av gemenskap. Det kändes som om vi var en och samma familj, trots att vi kommer från olika länder och kontinenter.”
Gruppens arbete är ännu i ett tidigt skede, men riktningen börjar ta form. ”Vi har fyra års arbete framför oss, och målet är någon form av gemensamt dokument fram till år 2030. Men allt är inte bestämt i förväg, och det är bra. Vi måste vara öppna och lyssna till den helige Ande.”
Biskopen återkommer åter till det som han anser vara avgörande: ”Jag brukar säga att vi behöver två ben. Det första är bön. Utan bön ser vi inte vad som är Guds vilja. Vi får varken kraft eller vishet. Det andra benet är vänskap. Utan vänskap finns inget förtroende, och utan förtroende kan man inte tala ärligt.”
Enligt honom innebär ekumeniskt arbete inte att man bortser från skillnader. ”Vi måste vara ärliga inför Gud och inför historien. Vi kan inte bara säga att allt är detsamma. Det finns frågor där vi är oense, och om dem måste vi kunna tala. Men just därför är vänskapen så viktig. Den ger oss möjlighet att gå vidare steg för steg.”
Enheten är målet, men vägen fortsätter
Samtal om ekumenik väcker ofta frågan varför full eukaristisk gemenskap ännu inte är möjlig. Biskopen svarar lugnt: ”Om alla gränser genast skulle tas bort, skulle ekumeniken i själva verket upphöra att finnas. Vi är fortfarande på väg. Vi har ännu inte nått fram.”
Samtidigt är målet tydligt: ”Målet är synlig enhet. Det innebär både kyrklig gemenskap och eukaristisk gemenskap. Alla längtar efter det. Den längtan är mycket stark.” Därför behövs tålamod.
”Vi vandrar tillsammans. Varje steg framåt är viktigt. Och ibland är de små stegen de mest betydelsefulla.”
I Norden är Finland ett undantag
Nordiska biskopskonferensens plenarmöte i Island i mars bekräftade bilden av Finlands särskilda ställning. ”I alla nordiska länder talar man om samma frågor: pastoralt arbete, sakrament, undervisning. Men Finlands situation är annorlunda. Vi är ett stort land, men en liten kyrka.”
Särskilt kyrkans tillväxt är anmärkningsvärd: ”I Finland växer den katolska kyrkan just nu snabbast i relativa tal. Vi har många vuxendop och människor som upptas i kyrkan. Jag har ibland kallat det en ’andlig tsunami’. Det är ett vackert problem.”
Tillväxten medför också utmaningar: ”Kyrkorna är fulla. Ibland ryms människor inte in. Jag har hört att vissa avstår från att komma till mässan eftersom de inte får plats. Detta är en verklig utmaning. Vi behöver fler kyrkor och mer utrymme.”
När det gäller ekumeniken är skillnaderna mellan de nordiska länderna tydliga: ”Vi talar ofta om Norden som en helhet, men i verkligheten är Finland ett undantag. Här fungerar ekumeniken väl. I andra länder finns en större önskan om teologisk dialog.”
Biskopen ler lite: ”Kanske finns det också en liten sund avund. Men det påminner oss om att detta är en gåva som har givits åt oss – och en gåva måste förvaltas väl.”
Finlands Ekumeniska Råd – ännu mer är möjligt
Finlands Ekumeniska Råd är ett centralt forum för kyrkornas samarbete i Finland. Biskop Raimo är vice ordförande i dess styrelse. Han ser mycket gott i arbetet, men också möjligheter till utveckling. ”Vi fokuserar ofta på gemensamma uttalanden, till exempel i sociala eller etiska frågor. Det är viktigt, men det är inte allt.”
Han önskar att samarbetet också kunde bli mer synligt på ett andligt plan: ”Jag skulle önska att vi tillsammans kunde förkunna evangeliet för hela Finland. Att vi tillsammans kunde säga att Jesus Kristus är Frälsaren. Det skulle vara ett mycket starkt vittnesbörd.”
Samtidigt betonar biskopen åter vikten av att lära känna varandra: ”Vi måste lära känna varandra bättre – vår historia, vår teologi och våra sätt att tänka. Även om vi är oense i vissa frågor kan vi förstå varför den andre tänker som han gör. Det är en rikedom.”
Till sist sammanfattar biskopen ekumenikens kärna: ”Ekumenik är inte bara möten eller dokument. Det är en gemensam vandring. Och på denna väg är bön och vänskap nödvändiga. Med deras hjälp kan vi gå mot den enhet som Kristus vill för sin kyrka.”
Tack för intervjun, biskop Raimo.
Marko Tervaportti
• Påvens tal till den ekumeniska delegationen i januari (Fides).
• Finlands Ekumeniska Råd: ekumenia.fi
• Vatikanens Dikasterium för främjande av de kristnas enhet: https://www.christianunity.va/content/unitacristiani/en.html (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.)