I Finland följer den katolska kyrkan huvudsakligen den västerländska liturgiska traditionen. Det finns mindre grupper av personer som följer den österländska traditionen såsom de ukrainska katolikerna och de katolska bysanterna. Vi talar här om några familjer som immigrerat från Ukraina eller Polen och de som döpts av fader Robert de Caluwé.
Enskilda biskopskonferenser eller nationella katolska biskopar kan även ge sina egna lands- eller stiftspecifika fastebestämmelser såsom man gör i Finland. Detta innebär att fastebestämmelser i olika katolska länder kan variera sinsemellan och något från år till år. Den allmänna principen är att varje katoliks moraliska liv stöds och byggs upp av det liturgiska livet. Minimikravet är att leva ett liv i bön och enligt den katolska moralläran och att älska Gud och och sina medmänniskor. Man bör följa de tio budorden vilka är förklarade i detalj i den katolska katekesen.
Minimikravet är enligt vår katekes följande:
- Delta i den heliga mässan varje söndag och på bestämda heliga dagar. I mässan ihågkommer vi Kristi uppståndelse och vår egen frälsning.
- Gå i bikt åtminstone en gång per år helst under påsken. Biktens sakrament förstärker den nåd vi fick i dopet och förbereder oss att mota den Heliga Eukaristin.
- Motta den Heliga Eukaristin åtminstone en gång per år och då under påsktiden.
- Delta i de viktigaste religiösa festdagarna i ära av vår Heliga Moder Maria, martyrerna och helgonen.
- Hålla fastan under de specificerade fastedagarna och fastetiden. Fastan förbereder oss för de olika liturgiska festerna och lär oss bemästra våra laster och osunda syndiga instinkter. Och slutligen
- Att stöda kyrkan enligt ens materiella ekonomiska möjligheter, kunskaper och andra färdigheter. (# 1389–2043).
Fastan är alltså ett av de grundläggande minimikraven för att verka som en sann troende katolik och kristen.
Grundläggande former av bot
Fastan hör till de tre grundläggande formerna av bot. De övriga är bön och givande av allmosor (#1434).
Kyrkans kanoniska lag behandlar fastans kyrko-juridiska status (Can. 1249–1258). Den allmänna principen är att alla katoliker är bundna att göra någon form av bot. Denna botgöring är personlig, men kan utföras i grupper enligt vissa normer och under vissa perioder eller dagar under kyrkoåret. Bot omfattar bön, goda gärningar och välgörenhet. Man måste även undvara sig någonting under fastan.
Grundläggande fastetider är alla fredagar under året och fastetiden före påsk i synnerhet askonsdagen och långfredagen. I allmänhet innebär att fasta att man inte äter kött eller andra livsmedel eller drycker som den lokala biskopskonferensen besluter. Fastan gäller dem som år mellan 15 och 60 år. Yngre och äldre personer skall i alla fall alltid be och på andra sätt göra bot. Här spelar i synnerhet givandet av allmosorna en viktig roll.
Fastans helheter
Fastan uppdelas i två helheter. Den ena omfattar fastan för påsken och den andra fastan före mottagandet av den Heliga Eukaristin. Fastan på askonsdagen och långfredagen innebär att katoliken endast äter en hel måltid om dagen och däremellan endast maximalt två små måltider. I allmänhet omfattar fastan att man inte inmundigar alkohol och lämnar bort annat som stör botgörandet under fastedagen (surfandet på mobilen, rökande, snacks och godsaker, besök till olika nöjen och förströelser etc). Givetvis får man dricka vatten och andra drycker.
Fastan innan man mottar den Heliga Eukaristin är en timme. Undantag är inmundigandet av mediciner och vatten. Meningen är att man andligt förbereder sig för att motta Jesu Kristi kropp och blod på ett lämpligt sätt.
Fastan i väst
Kraven på fasta har lättats betydligt inom den västerländska katolska traditionen i motsats till den österländska eller bysantinska. Den stora förändringen kom i samband med Andra Vatikankonciliet. Grundläggande för de nya tolkningarna och kraven var frivillighet och ens ekonomiska och materiella situation. Påven Paulus Vi anpassade fastetraditionen i sin encyklika Paenitemini från år 1966 till lokala västerländska samhälleliga förhållanden.
Den katolska fastan är viktig, men den sätter ett allt större personligt ansvar på varje troende katolik. Man måste bättre känna till sin kyrkas tro i och med att det personliga ansvaret givits ett allt större utrymme. Av den troende krävs ökad kunskap och förståelse av fastans och de andra botemedlens såsom bönens och allmosornas betydelse. Den troende måste allt mer gå in i sig själv, meditera och bygga upp ett levande förhållande till Gud, helgonen och martyrerna samt inte minst till Guds moder Jungfru Maria. Den traditionella kristna mysticismen får här en ny innebörd då man kanske försöker följa de stora västerländska mystikernas exempel såsom Teresa av Avila, Johannes av Korset och många andra. Den katolska kyrkan är rik på goda exempel.
Givetvis finns det också i våra dagar många andra botemedel såsom pilgrimsfärder till Jerusalem, Rom, Lourdes och Fatima, men också stöd till katolska organisationer såsom Caritas. Dessa omfattas dock inte längre av den kanoniska lagen.
Jan-Peter Paul
Källor
- Catechism of the Catholic Church (1994) Geoffrey Chapman, London
- Code of the Canon Law 1996, Harper Collins Publishers, London
- Vatican Council II, Vol. 1, (1996) Costello Publishing Company, New York