Christel Monni berättar om sin resa till Lappland och till Uleåborg, där man förberedde sig för julfirandet.
I vår familj är det tradition att fira jul i Sodankylä i Lappland. Platsen är oss kär. Där odlade mina svärföräldrar korn och bedrev mjölkproduktion från det att de gifte sig år 1938. Huset bombades under kriget och förstördes helt. Min svärmor, då ännu en ung familjemor, var i evakuering med sitt förstfödda barn och återvände när barnet var ett år gammalt. Det förstfödda barnet dog kort därefter i mässling, liksom även en jämnårig kusin.
Det arbetsamma paret byggde ett nytt hus som stod färdigt år 1949. Under årens lopp välsignades familjen med ytterligare sju barn, varav ett flyttade till Uleåborg för studier och arbetsliv. Han blev flera år senare min make, och på grund av honom flyttade jag från Helsingfors till Uleåborg, där jag bodde i 33 år. Sedan dess har jag firat jul i Sodankylä. Min make har nu lämnat detta liv, men huset har renoverats och skötts enligt dagens krav. I det kära landskapet fortsätter julfirandet tillsammans med våra två nu vuxna barn.
Jag flyttade tillbaka till Helsingfors för tio år sedan, men det har blivit en vana för mig att under mina resor norrut också besöka Heliga Familjens kyrka i Uleåborg samt – särskilt under sommaren – den diasporamässa som firas en gång i månaden i Rovaniemi. Särskilt inför julen upplever jag dessa besök som viktiga. Avståndet mellan Uleåborg och Sodankylä är 350 kilometer, och därifrån återstår ännu en något längre sträcka till Finlands nordgräns. Församlingen i Uleåborg är geografiskt sett den största i vårt stift – den omfattar över halva Finland – och avstånden saknar motstycke.
Eftersom jag inte kan delta i julnattsmässan i min egen katedralförsamling, följer jag oftast julnattsmässan från Vatikanen via televisionen eller ser direktsändningen från vår katedral. Detta ersätter naturligtvis inte att vara närvarande på plats, men det är ändå viktigt, och jag är tacksam över att denna möjlighet finns för oss och för många som bor långt borta.
I dag fick jag åter besöka Heliga Familjens kyrka. På väg dit funderade jag på om min bekanta Lucia från tidigare år skulle vara på plats. Det var hon, och återseendet var hjärtligt. Lucia och de glada barnen Katin, Filip, Elia och Aaron trivdes vid julkrubban. Framför Heliga Familjens stora julkrubba är det också fint att ställa sig för ett fotografi. Krubban är mycket stor, och när man studerar den börjar det kännas som om man själv är med i händelserna. Dag och natt växlar, vattenfallet porlar och elden i härden tänds och slocknar. Jag såg krubban för första gången för många år sedan, och ännu väcker den hos mig varma och trygga känslor. Den här gången besökte jag kyrkan redan före jul, så Jesus var ännu inte född, men det låg tydlig förväntan i luften.
I kyrkans utrymmen pågick mycket verksamhet. Barnen övade inför julpjäsen, i de bakre utrymmena hölls introduktionskurs, och en just avslutad retrett hade också fört liv till huset. Den leddes av fader Mauri, med vilken det var trevligt att byta några ord. Också han ställde gärna upp på ett fotografi tillsammans med pojken Pietro.
Nu är sinnet lugnt, och det känns gott att fortsätta resan mot ännu mer snöklädda landskap. Om vädret klarnar kan vi i kväll få se en stjärnrik himmel, och en liten köldknäpp kan även föra med sig vackra norrsken. Det viktigaste är ändå att det i morgon är fjärde söndagen i advent, och att det därefter bara återstår några nätter tills vi åter får sjunga: Gloria in excelsis Deo!
Christel Monni