Kyrkans liv stannar inte upp vid påvens död. Även om man mänskligt sett kan och bör sörja påvens bortgång, precis som vilken människas död som helst, kan man ändå alltid känna glädje och finna tröst i det faktum att knappast någon människa ombeds för så mycket som en sjuk och döende påve. Efter en viss tid utan påve – sedevakansen – väljs en ny påve, som tillträder sitt ämbete, och kyrkans liv fortsätter som förut. Varje påve väljs för en viss tid och i en viss situation.
I Påvens död och begravning
Under påve Franciskus långa sjukhusvistelse mellan den 14 februari och den 23 mars började katoliker runt om i världen småningom inse att det kanske var fråga om den 88-årige påvens sista tid. Man bad för hans tillfrisknande och hoppades att han skulle hinna föra till slut alla högtidligheter för det utlysta och uppenbart djupt efterlängtade jubelåret för hoppet. Men Gud valde annorlunda. I sin försyn lät han Franciskus få tillfriskna i sitt hem, och före påsk hann påven ännu hälsa de troende ett par gånger.
Påve Franciskus sista offentliga framträdande var på påsksöndagen den 20 april, då han kraftlös och nästan utan röst gav Urbi et orbi-välsignelsen. Nästa morgon, den 21 april, dog han i sin bostad klockan 7.35 italiensk tid. Enligt kyrkans föreskrifter meddelades hans död officiellt av kardinalkammarherren Kevin Farrell tillsammans med de övriga som konstaterat dödsfallet, ungefär klockan 9.45.
Påve Franciskus kista fördes till Peterskyrkan onsdagen den 23 april, där allmänheten kunde ta farväl vid den öppna kistan. På fredagskvällen stängdes kistan enligt tradition, efter att dödsattesten, en medalj från varje år av pontifikatet samt det så kallade rogito-dokumentet placerats i den. Under dessa dagar kom nästan 200 000 människor för att ta ett sista farväl.
Begravningsmässan firades lördagen den 26 april klockan 10 på Petersplatsen i Vatikanen, med kardinalkollegiets dekan Giovanni Battista Re som huvudcelebrant. I sin predikan sammanfattade han vackert påvens pontifikat, dess mest minnesvärda ögonblick och viktigaste betoningar. Mässan samlade omkring 250 000 deltagare, bland dem tiotals statschefer, kungligheter, presidenter och premiärministrar, däribland republikens president Alexander Stubb. I Finland direktsändes mässan i tv, och sändningen följdes av i genomsnitt 341 000 tittare.
Efter mässan fördes påvens kista i kortege till basilikan Santa Maria Maggiore, där han begravdes vid kyrkans vägg, till vänster om ingången till Paulinakapellet. Kapellet är mest känt för ikonen Salus Populi Romani (”Roms folks frälsning”), som var särskilt kär för påve Franciskus. Inför den ikonen bad han alltid före och efter sina resor. Graven gjordes på påvens egen begäran mycket enkel. På gravstenen står endast ”Franciscus”. Påve Franciskus var den första påven sedan Leo XIII som begravdes någon annanstans än i Peterskyrkan. Leo XIII:s grav finns i Lateranbasilikan, som vi minns är Roms biskops egen katedral och därmed alla katolska kyrkors moderkyrka.
Påven i världens gunst
Det är säkert alldeles för tidigt att bedöma påve Franciskus pontifikats bestående inverkan. Men något kan ändå sägas. Först och främst bör vi se till hans handlingssätt, hans offentliga uppträdanden och de teman han oftast återkom till.
Man kan säga att påve Franciskus på många sätt var ganska radikal. Han undvek vissa av de traditionella insignierna för påvämbetet, till exempel bar han inte den röda mozzettan på Peterskyrkans balkong, och han vägrade bo i det Apostoliska palatset – även om påvens lägenhet där är långt ifrån lyxig – eftersom han hellre ville vara närmare folket. Han tog alltså avstånd från sina företrädare, men upprepade alltid att han var ”kyrkans trogne son”.
På detta sätt vann han snabbt världens gunst. Knappast någon annan påve har haft så många icke-katolska beundrare som Franciskus. Hans budskap om fattigdom och enkelhet nådde människor över hela världen. Hans besök i fängelser och mottagningscentraler för flyktingar var kraftfulla ställningstaganden för de nödlidande, för den gemensamma mänskligheten och för varje människas lika värde. Han kommer också att bli ihågkommen som den påve som betonade barmhärtighet och medkänsla, kärlek till nästan och måttfullhet, till exempel i användningen av naturresurser. Han ville påminna världen om att varje människa är värd uppmärksamhet och respekt, även när hon lever på ett annat sätt än vi skulle önska.
Kyrkans förnyare
Inom kyrkan ville påve Franciskus ta itu med ekonomiska och strukturella problem i Roms centralförvaltning, och han breddade kardinalskollegiet genom att kalla allt fler personer från ”kyrkans periferi”, alltså från områden och länder där den katolska kyrkan kanske är svag eller fortfarande ganska ung. Detta passar också väl ihop med det tema som låg påven särskilt varmt om hjärtat: att evangeliet, det glada budskapet om Jesus Kristus, måste kunna förmedlas till alla människor – till dem som aldrig har hört det, men också till dem som kanske en gång döpts men inte längre praktiserar sin tro. Vår Herre Jesu Kristi närhet och efterföljelse ger varje människa sann glädje och frihet – det var nog påve Franciskus centrala budskap till oss alla.
I konflikter betonade påven ständigt vikten av fred och uppmanade parterna att i första hand se på människors lidande. Han upprättade också förbindelser med Kinas patriotiska katolska förening, erkände flera av deras biskopar och försökte ända till slutet ge krigförande parter möjlighet till fredsförhandlingar. I liturgiska frågor försvarade påve Franciskus starkt den nuvarande mässans ställning, särskilt i förhållande till de äldre liturgiska former som hans företrädare hade liberaliserat och vars bruk ökat i flera länder. Påve Franciskus kommer säkert också att bli ihågkommen som den påve som arbetade mycket för att öka det interreligiösa samarbetet, så att religioner skulle bli medel för fred och försoning snarare än en orsak till nya konflikter och våldshandlingar.
Det som dock troligen kommer att påverka kyrkans framtid mest var det arbete som påve Franciskus satte igång för att stärka kyrkans synodala karaktär. Synodalitet är i all sin enkelhet att vandra tillsammans, att lyssna till alla kyrkans medlemmar och svara på deras bekymmer. Kyrkan ska inte ledas från elfenbenstorn utan mitt bland folket. Att förverkliga synodalitet är dock inte – och det ansåg påven säkert själv – något enkelt. Det handlar snarare om en anda av lyssnande och ett sätt att fatta beslut, inte så mycket om nya strukturer inom kyrkan.
I glädjen över evangeliet, lyssnande till alla
Vad kommer vi slutligen att minnas påve Franciskus för? Alla har vi våra personliga bilder av honom, men kanske kommer historien främst att minnas honom som den påve som grundade sitt handlande på förtroende till Guds barmhärtighet, som i sitt arbete hämtade sin glädje ur evangeliets sanning och som ville visa Guds kärleksfulla ansikte genom att vara närvarande för alla och överallt.
Dessa teman förblir på sitt sätt aktuella även på påve Leos arbetsbord. Han för dem vidare med sin egen vision och karisma. Påve Franciskus jordiska verk har avslutats. Må han nu be från himlen för sin efterträdare Leo, för oss och för hela mänskligheten. Vila i frid.
II Den helige Petrus efterträdare
Efter den nio dagar långa sorgeperioden som började med påvens begravning, inleddes valet av en ny påve när allt fler kardinaler från hela världen hade anlänt till Rom och börjat utbyta tankar och diskutera kyrkans och världens situation och vad som förväntas av den nya påven. Kardinalerna tog ett par extra dagar för dessa samtal, och själva konklaven kunde börja onsdagen den 7 maj. Under konklavens första dag hölls endast en enda valomgång, i vilken 133 kardinaler under 80 år deltog.
Den vita röken steg över Sixtinska kapellets skorsten – kanske lite överraskande – redan torsdagen den 8 maj klockan 18.07. Den nya påven hade alltså valts redan i konklavens fjärde valomgång. Kardinalerna hade visat effektivitet och beslutsamhet, och enligt sina intervjuer även stor enighet i sitt val. Kardinalernas samstämmiga budskap till världen var detta: kyrkan är enad, en ny efterträdare till den helige Petrus har valts för kyrkan och hela världen.
Och så är det. Varje påve väljs för en viss tid och situation både i kyrkan och i världen. Men han väljs att vara inte sin närmastes utan sin förste föregångares, den helige aposteln Petrus, efterträdare. Med varje påve går kyrkan – och måste gå – tillbaka till sin källa, för att inte glömma sin existens grund och grundare, Kristus själv, och det uppdrag som Herren gav till Petrus. Petrus, Kristi ställföreträdare på jorden, kom inte för att bli tjänad, utan för att tjäna. Han är servus servorum Dei, Guds tjänares tjänare.
”Med er är jag kristen, för er är jag biskop”
När den nya påven hade valts och kardinaldiakonen Dominique Mamberti uttalat de kända orden ”Habemus papam” till glädje för de samlade på Petersplatsen och dess omgivningar, visste glädjen inga gränser. Det var inte längre bara en katolsk fest, utan på något sätt var det miljoner, miljarder icke-katoliker som följde och förväntade sig påvevalet. Sådan är påveämbetets ställning i vår tid.
Den nya påven Leo XIV, 69-årige Robert Francis Prevost OSA, medlem av den helige Augustinus orden, trädde slutligen ut på Peterskyrkans loggia, hälsade folket och gav sin första Urbi et orbi-välsignelse. I sitt tal sade den helige fadern:
Frid vare med er alla!
Käraste bröder och systrar, detta var den Uppståndne Kristi första hälsning, den Gode Herden, som gav sitt liv för Guds hjord. Jag vill att denna fredshälsning också må nå ert hjärta, era familjer, alla människor, var de än är, alla folk, hela jorden. Frid vare med er!
Detta är den Uppståndnes frid, avväpnad och avväpnande, ödmjuk och uthållig. Den kommer från Gud som älskar alla ovillkorligt. Vi hör fortfarande påve Franciskus svaga men alltid modiga röst i våra öron, när han välsignade Rom: den påve som välsignade Rom, välsignade världen, hela världen, den där påskmorgonen.
Låt mig fortsätta denna välsignelse: Gud älskar oss, Gud älskar er alla, och det onda ska inte segra! Vi är alla i Guds händer. Låt oss då gå framåt utan rädsla, hand i hand med Gud och med varandra. Vi är Kristi lärjungar. Kristus går före oss. Världen behöver hans ljus. Mänskligheten behöver honom som en bro för att nå Gud och hans kärlek. Hjälp oss, och varandra, att bygga broar genom dialog och möten, så att vi alla må vara ett, ett enda folk i fred. Tack till påve Franciskus!
Jag vill också tacka alla mina medbröder kardinaler som valt mig till att vara Petrus efterträdare och gå tillsammans med er som en enda kyrka, i sökandet efter fred och rättvisa, i trohet mot Jesus Kristus, för att förkunna evangeliet, för att vara missionärer utan rädsla.
Jag är ett barn av den helige Augustinus, en augustinermunk. Han sade: ”Med er är jag kristen, för er är jag biskop.” I denna anda kan vi alla gå tillsammans mot det fädernesland som Gud har förberett åt oss.
Ett särskilt hälsning till kyrkan i Rom! Vi måste tillsammans söka hur vi kan vara en missionerande kyrka, en kyrka som bygger broar och dialog, alltid öppen att ta emot generöst, som detta torg: alla, alla som behöver vår barmhärtighet, vår närvaro, vår dialog och vår kärlek.
[På spanska:] Och låt mig säga några ord, en hälsning till er alla och i synnerhet till mitt älskade stift Chiclayo i Peru, där det troende folket har gått vid sin biskops sida, delat sin tro och gett mycket, mycket för att ständigt vara en kyrka trogen Jesus Kristus.
Till alla er, bröder och systrar i Rom, Italien och hela världen: vi vill vara en synodal kyrka, en kyrka på väg, en kyrka som alltid söker fred, som alltid söker kärlek, som alltid vill vara nära de lidande.
Idag är det vår Fru av Pompejis bönedag. Vår Moder Maria vill alltid vandra med oss, vara nära oss, hjälpa oss med sin förbön och kärlek. Jag vill därför be tillsammans med er. Låt oss be tillsammans för detta nya missionsuppdrag, för hela kyrkan, för världsfreden, och be om denna särskilda nåd från vår Moder Maria. Ave Maria…
Inledning till pontifikatet
Varje påve måste i sin tur så småningom inleda sitt ämbete, bekräfta och säkerställa den romerska kurian, finna sina rutiner och vid behov, med ökad erfarenhet, göra de förändringar i det påvliga hushållet och i kurians arbete som passar hans arbetsstil bäst. Så har även påve Leo gjort.
Den högtidliga installationsmässan firades söndagen den 18 maj. Mässan samlade åter minst 200 000 människor. Från Finland deltog undervisningsminister Anders Adlercreutz. Installationsmässans predikan finns att läsa på sidan 10 (på finska / andra språk (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.)).
Under de första dagarna och veckorna har bilden av den nya påven blivit allt tydligare för allmänheten och de troende. Hans amerikanska bakgrund – han är född i USA – definierar honom inte i första hand, utan snarare hans långa erfarenhet av missionsarbete i Peru, som generalprior för augustinerorden och senast som prefekt för biskopsdikasteriet. Det är sannerligen en utsiktsplats över kyrkans verklighet.
Han har redan meddelat att han kommer att föra vidare påve Franciskus arv med att stärka kyrkans synodalitet. Han står för kontinuitet, inte bara med sin närmsta föregångare utan också med tidigare påvar, vars tankar och tal han redan citerat: Benedictus XVI, Johannes Paulus II, Johannes Paulus I och Paulus VI.
I påve Leo har kyrkan fått en ödmjuk och mild herde som hämtar kraft och insikt ur sin ordens 1500-åriga tradition, ur kristendomens djupa andliga skattkammare, och exempelvis ur tidigare Leo-påvars rika och ibland profetiska arv. Tiden får utvisa hur hans pontifikat kommer att utvecklas. Nu kan vi framför allt be för honom och, medan vi lyssnar till hans undervisning, lära oss att allt bättre känna Kristus, vår Herre.
Marko Tervaportti