På gångavstånd från kyrkan av den Heliga familjen i Nasaret i Uleåborg ligger ett helt vanligt villaområde. Längs med vägen ”Emäpuuntie” råder ett skönt lugn i den soliga lördagskvällen. Ett par promenerar i sakta mak med en glad liten telning i barnvagnen, och en kvinna som rastar sin enorma hund i skogsdungen ser nöjd ut. Några cyklister susar förbi, men även de verkar vara helt fria från prestationskrav denna sommarkväll.
Längs vägen ligger prydliga hus och välskötta trädgårdar, med blommor och kanske även nyttoväxter. Ett hus skiljer sig från de andra: väggen pryds av en Maria-staty, under vilken det står ”Ave Maria” och ovanför ”Rakkauden Lähetyssisaret – Missionaries of Charity”. Vi är framme hos Moder Teresas systrar, Kärlekens missionärer.
När dörren öppnas möts man av ett soligt leende och ett varmt hjärta. Dessa egenskaper representerar en av de fyra systrar som bor här. Strax kommer var och en av dem fram och hälsar glatt: ”Vad heter du? Jag har sett dig på mässan. Är du från Uleåborg? Kom gärna hit till oss varje gång du är i Uleåborg.” De berättar att de bor i Uleåborg tills det är dags att åka någon annanstans. De kanske stannar här i två–tre år, tills nästa kloster kallar i ett annat land. Missionssystrarna stannar inte på samma plats i flera år, eftersom deras uppdrag – förutom de traditionella löftena om fattigdom, lydnad och celibat – är att av hela sitt hjärta tjäna de allra fattigaste. Därför fortsätter de sin resa dit Gud har förberett nästa plats åt dem.
Moder Teresa grundade orden ”Kärlekens missionärer” år 1950 i Calcutta i Indien. Mitt i slummen bedrev man arbete för att hjälpa de allra fattigaste. I Finland finns inte samma behov av materiellt bistånd som till exempel i Indiens slumområden, så när systerorden kom till Helsingfors på 1990-talet blev de kontemplativa, det vill säga inriktade på bön.
Systrarna anlände till Uleåborg år 2016, då man ville föra klosterlivet längre norrut.
Man blir inte syster av en impuls, utan processen tar nio år. Man får träffa sina anhöriga en gång vart tionde år, såvida inte krig eller andra orsaker hindrar resan till hemlandet.
Systrarna deltar varje dag i mässan i Den Heliga familjen kyrka. Till de vanliga vardagsrutinerna hör bland annat läsning, matlagning, städning och tvätt. Dagarna präglas av regelbundna böner. I klostret finns varken tv, radio eller tvättmaskin. För en lekman låter det utmanande att tvätta den sju meter långa blåvita sharian för hand.
Kommunikationen med systrarna går på finska och engelska. Att lära sig språket är viktigt för det missionsarbete som de utför nästan dagligen, bland annat genom att besöka ensamma människor och hjälpa till där det behövs.
Samtalet är varmt, glatt och hjärtligt, vilket också förbereder oss andligt inför den kommande adorationen, vespern och rosenkransbönen.
Klosterkapellet är troligen avsett att vara tvåvåningsvillans vardagsrum. Fönstren är stora och vetter åt två håll. Rummet är ljust och solstrålarna faller på monstransen som ställts fram på altaret.
På väggen hänger en bild av Moder Teresa. På den andra väggen hänger ett stort träkrucifix, invid vilket finns texten ”I THIRST”. I broschyren som jag fick när jag gick står det ”I Thirst for You” under bilden av den heliga Teresa. Jag fick också ett litet kort där den heliga Teresa håller ett spädbarn i famnen. Texten lyder ”Smile generates smile as love generates love”. På kortet finns en relik, en mycket liten bit av fiberduk.
I ett hörn av rummet står tabernaklet och i det andra hörnet, bakom den smala ambon, en staty av Jungfru Maria. Längs väggarna hänger minimala tavlor som föreställer korsvägen.
Mot bakväggen står en bänk, men större delen av tiden tillbringas knäböjande på golvet, vilket efter två timmar börjar kännas inte bara i knäna utan även i ryggen. Att ett ögonblick rikta blicken mot krucifixet hjälper att distansera detta. Känslan går inte att jämföra med det lidande som Jesus upplevde på korset.
I klostret är det helt tyst och stilla både före och under tillbedjan, vilket känns skönt och tryggt. Vespern sjungs på engelska. Den här gången bad vi Rosenkransen delvis på engelska och delvis på finska, eftersom vi var fyra finländare på plats.
Under adorationen stördes vi inte ens av ett förbisusande tåg vars ljud hördes genom det öppna fönstret.
I klostret fokuserar man på det Gud vill förmedla till oss.
Christel Monni
Alla är välkomna till klostret (Emäpuuntie 56, 90560 Uleåborg). På fredagar hålls tyst tillbedjan kl. 10.30–19.00. På lördagar och söndagar är det tyst tillbedjan kl. 17–18 och kl. 18–19 vesper och Rosenkrans på engelska.