Jag har tänkt att jag hinner be rosenkransen före mässan, men det hinner jag inte, fast jag är på plats före klockan 9 och mässan där fader Raimo vigs till biskop ska börja först klockan 11.
Det är så många bekanta och vänner att hälsa på, så mycket att glädja sig åt en dag som den här.
Jag talar med Teresa från Filippinerna, med finlandssvenska Jens, med Alejandro från Venezuela, med Khalid och hans son Martin. Liksom Jens och Alejandro är Martin en av 25 ministranter som assisterar under mässan. Bland ministranterna finns också Viktor som är prästkandidat och praktiserar i Åbo inför ett sista år av studier i Rom. Jag ser redan fram emot nästa vigningsmässa.
I bänkar längre bort ser jag fler bekanta, hälsar på en del i kyrkan, medan andra får vänta till mottagningen efter mässan eller i vissa fall till katedralen på kvällen, när vår nya biskop tar sitt stift i besittning.
Efter mässan är Ann-Catrin strålande glad. Två gånger i veckan har den sammansatta kören övat och nu har hela mässans ambitiösa musik rotts i hamn och det med bravur. För första gången sedan 1960-talet helt med egna, katolska krafter, påpekar hon.
Alla jag talar med, vare sig det är före mässan eller efter den, är glada. Fyra års väntan är över och vi har en biskop. Halleluja!
Khalid är en ny bekantskap. Han är en irakisk kaldé som har bott i Finland i 33 år. Medan vi väntar på att mässan ska börja berättar han att hans yngre dotterdotter har fått namnet Katarina, men inte efter Katarina av Alexandria, utan Katarina av Siena.
Sienalainen visar sig vara ett svårt ord, en av få gånger Khalid stapplar lite på finska.
Han har inte sovit en blund. Han fick inte sömn på tåget från Uleåborg, där han bor.
I samma bänkrad sitter ett par från Italien, ett finskt par och så jag och Khalid. Framför oss sitter riddarna och damerna av Heliga gravens orden och framför dem ett par rader ortodoxa och lutherska biskopar tillsammans med Mayvor, generalsekreterare för Ekumeniska Rådet och metodistpastor.
Huvudordinator i mässan är kardinal Anders Arborelius OCD, biskop i Stockholms katolska stift. Medordinatorer är den apostoliske nuntien för de nordiska länderna, ärkebiskop Julio Murat och vår egen biskop emeritus Teemu Sippo SCJ.
Men även raden av biskopar visar hur internationell katolska kyrkan är. I den glada mässan deltar förstås de katolska biskoparna från Norge, Island, Estland och Lettland – biskopen av Köpenhamn har nyligen genomgått en ögonoperation, så han måste utebli. Förutom grannländernas biskopar och ärkebiskopar deltar också ärkebiskopen av Burgos i Spanien Mario Iceta Gavicagogeascoa, biskopen av Bilbao i Spanien Joseba Segura Etxezarraga och hjälpbiskopen i São Paulo i Brazilien Carlos Lema Garcia. Tysklands och Skandinaviens ukrainskkatolska apostoliska exark Bohdan Dzyurakh CSSR och Greklands apostoliska exark Manuel Nin OSB representerade de östkatolska kyrkorna.
Jag hinner tala med biskop Erik Varden OCSO från Tromsø och biskop Philippe Jourdan från Tallinn. Jag blir presenterad för nuntien, som apropå att katolikerna i Finland inte är så många säger att det inte kommer an på antalet utan kvaliteten.
Hela mässan känns som det katolska Finland i miniatyr: vi kommer från många länder och talar många språk, vi är ekumeniska och organiserade, vi bidrar med olika saker beroende på vad vi kan. Tillsammans är vi Kyrkan. Den katolska världen är vår värld och vi är en naturlig del av den, fast vi inte är vana vid riktigt så många biskopar på en gång. Och vi är oerhört glada åt att vårt stift har en biskop igen.
På mottagningen tackade jag biskop Raimo för att han talade svenska under vigningsmässan. Hur han ska hinna förkovra sin svenska med allt som nu landar på hans bord är en annan femma. Men vi katoliker som talar svenska kan åtminstone se till att han får tillfälle att öva.
Sara Torvalds