Advokaten Matti Sankamo har skrivit en bok om Päivi Räsänens rättsprocess: EIHÄN NOIN SAA SANOA! Sananvapauden oikeudellinen sääntely ja Päivi Räsäsen oikeudenkäynti (“Det där får man väl inte säga!” – den rättsliga regleringen av yttrandefriheten och Päivi Räsänens rättsprocess. Terra Cognita, 2025).
Det är mycket bra att Räsänens advokat har skrivit en bok som öppnar detta ämnesområde för en bred publik. Frågan om vad man i religionens namn får säga är särskilt viktig för troende. Det rör sig om en historisk rättegång som har gått ända upp till Högsta domstolen. Riksåklagaren vill ha ett prejudikat som drar upp strikta gränser för vad man får säga med hänvisning till religion. Utgången i rättegången kommer att ha en betydande inverkan på yttrandefrihetens ställning i Finland. I boken placeras yttrandefriheten i ett brett historiskt sammanhang.
Riksåklagarens åtal mot Räsänen för hennes uttalanden och den debatt som har förts om yttrandefriheten visar hur starka känslor frågan väcker. Sankamo berättar att han har insett att frågan om yttrandefrihet är ”en av vår tids viktigaste samhällsfrågor” (s. 12).
Yttrandefriheten är demokratins grund. Att en vanlig medborgare får säga sin mening är också förknippat med risker. Han citerar Winston Churchill: ”Det bästa argumentet mot demokrati är fem minuters samtal med en genomsnittlig väljare” (s. 17). Boken behandlar på ett intressant sätt både konsekvenserna av att begränsa yttrandefriheten och konsekvenserna av en långtgående yttrandefrihet.
I Europa har man på grund av nazismen haft en ambivalent syn på yttrandefriheten: man har fruktat extremistiska rörelsers frihet men också följderna av att inskränka yttrandefriheten. Sankamo konstaterar att historien visar att handlingar ofta blir mer våldsamma om känslor av orättvisa, bitterhet och hat inte får utlopp i ord (s. 67–69). Tanken ”det här klarar vi nog genom att tala” är klok.
Åtalen mot Päivi Räsänen
Riksåklagaren anklagar Räsänen för hets mot folkgrupp. Åtalen grundar sig på ett Facebook-inlägg, en pamflett och ett radioprogram. Till Facebook-inlägget hade hon fogat en bibeltext (Rom. 1). Riksåklagaren beordrade polisen att inleda en förundersökning, men polisen konstaterade att det inte fanns skäl att misstänka brott och avbröt utredningen. Vanligen litar åklagaren på polisens bedömning, men i detta fall ”körde riksåklagaren över polisens beslut” och ansåg att det fanns skäl att misstänka att Räsänen hade gjort sig skyldig till ”hets mot folkgrupp genom att förolämpa homosexuella på ett sätt som kränker deras människovärde” (s. 57).
Utredningen fortsatte vid flera tillfällen på riksåklagarens begäran, trots att polisen ansåg åtalet ogrundat. Enligt Sankamo var det fråga om ett ”pingpongspel” mellan polis och åklagare, där Päivi var bollen (s. 114–115). Räsänen sade vid ett tillfälle: ”När den skyldige är känd, så hittar man nog också på brottet” (s. 98).
Religionsfrihet
En av bokens mest intressanta delar är behandlingen av religionsfriheten. Enligt grundlagen har vi religionsfrihet, och enligt lagen får en myndighet inte utsätta någon för tvång som begränsar hans eller hennes frihet att bekänna sin tro (s. 95). Myndigheten ska vara religiöst neutral. Den enskilde behöver inte motivera sin tro för myndigheten.
Som vi vet i den katolska kyrkan har många troende svårt att förklara sin tro ens i bekantskapskretsen – än mindre i ett polisförhör där övertygelsen misstänks vara brottslig.
Enligt Sankamo pressade åklagaren Räsänen att avstå från sin övertygelse och tog själv ställning i en religiös fråga, trots att det borde vara främmande för en myndighet. Det var också förvirrande att Räsänen i polisförhör och i domstol tvingades förklara sin tro (s. 95).
Räsänen satt i fyra timmar i en cirkel med poliser, medan en konstapel frågade om hennes tro och hennes bibeltolkning. Sankamo skriver att sådana förhör som utvecklas till ”bibellektioner” är ofattbara. Tydligen krävde riksåklagaren att de skulle hållas (s. 99). Enligt Sankamo ”respekterades inte” Räsänens ”mänskliga rättighet till religionsfrihet” i dessa förhör (s. 100).
I huvudförhandlingen i Helsingfors tingsrätt läste statsåklagaren långa avsnitt ur Femte Moseboken i syfte att framställa Räsänens tro i dålig dager. Situationen var absurd. Som bibelforskare måste man konstatera att en sådan behandling av Bibeln var osakligt karikerande. Dessutom uppmanas ingen i Femte Moseboken att våldta någon.
Statsåklagaren påstod att Räsänen ”sätter Bibeln över Finlands lag” och frågade: ”Vilken rättsordning följs, Bibelns eller Finlands?” Räsänen svarade entydigt: ”I den här salen följer vi säkert Finlands lag” (s. 105). Domaren avbröt åklagarens frågor och konstaterade: ”Här talar vi inte om Bibeln” (s. 104).
Pamfletten ”Till man och kvinna skapade han dem”
Räsänens pamflett har varit föremål för statsåklagarens särskilda granskning. Enligt åklagaren gör pamfletten sig skyldig till hets mot folkgrupp, men pamfletten innehåller inte de avsnitt på vilka åtalen baserades. Enligt Sankamo tog riksåklagaren en medveten risk genom att påstå att pamfletten innehåller sådant som den inte innehåller (s. 110–111).
I pamfletten betonar Räsänen tvärtom målgruppens värdighet, jämlikhet och förbudet mot diskriminering.
Sankamo skriver: ”Antingen hade domarkåren, jag och nästan alla jurister som inte tillhör riksåklagarämbetet allvarliga brister i läsförståelse, eller så framförde Mantila felaktiga påståenden om pamfletten… Man försökte alltså måla upp Räsänens pamflett som ett skolboksexempel på kriminellt hat-tal, om så genom att hitta på innehåll” (s. 110).
Avslutningsvis
Sankamos bok är ett viktigt inlägg i debatten. Förhoppningsvis faller statsåklagarens åtal slutgiltigt, eftersom en fällande dom mot Räsänen skulle kunna leda till att liknande åtal i fortsättningen väcks i stor omfattning. Det vore ett allvarligt slag mot religions- och yttrandefriheten och skulle också utmana den katolska kyrkans handlingsutrymme.
Boken behandlar också yttrandefrihetens historia i Europa på ett omfattande sätt. I denna recension har fokus legat på Räsänens fall, eftersom religionsfrihetsfrågorna är mest centrala ur den katolska kyrkans perspektiv. Sankamos verk är en viktig milstolpe i en situation där man i Finland funderar på vad en troende människa får säga.
Juho Sankamo
Författaren är Matti Sankamos bror.