I slutet av november har det gått två år sedan Helsingfors biskop Raimo Goyarrola vigdes till biskop. I denna intervju berättar biskop Raimo om sina erfarenheter – om glädjen och utmaningarna i en växande kyrka.
Ansvar och glädje
Biskop Raimo har nu varit herde för Helsingfors katolska stift i nästan två år – ett år och tio månader vid intervjutillfället. ”Självklart har en herde alltid ett stort ansvar, men tack vare Gud känner jag stor frid och glädje i mitt hjärta, för utöver ansvaret är detta för mig en stor gåva. Vår kyrka är verkligen vacker och växande, och den är en genuint katolsk kyrka.”
Han tillägger med tacksamhet: ”Över hundra nationaliteter, alla riter – jag har lärt mig oerhört mycket av människorna när jag har besökt alla församlingar och många olika platser, nästan överallt där det finns katoliker i Finland. Jag har lärt mig av dem vad tron betyder i praktiken, och vad det innebär att mässan är livets centrum. Många har sagt till mig: ’Vi behöver ett tabernakel, vi behöver en egen kyrka.’ Det är fantastiskt. Jag tackar Gud varje dag för att vi har en trogen och växande kyrka – den är så vacker.”
En kyrka som lever och växer
”När jag nyligen var i Rom med Nordiska biskopskonferensen tog påven Leo XIV emot oss varmt och samtalade med oss. Han frågade om våra lokala kyrkor – och han visste redan mycket. Påven sade att kyrkorna i Norden är ett gott exempel för hela kyrkan. Han talade om tron, om kyrkor som är fulla, och om hur vi försöker föra evangeliets glada budskap till alla. Det är en missionerande kyrka. Jag upplever detsamma: vi har en underbar missionerande kyrka i Finland!”
”Naturligtvis finns det utmaningar och problem, men lyckligtvis är vi inte ensamma. Gud gör allting i sin egen takt och på sitt eget sätt. Vi behöver bara lita på honom och gå vidare.”
Den nya evangelisationen och den pastorala planen
Biskopen har också tagit på allvar uppdraget att förnya stiftet genom den nya evangelisationen. För detta ändamål har han utarbetat en pastoralplan för hela stiftet. ”Jag kan ärligt säga att vi har ett gott prästerskap – präster som är trogna kyrkan och sin biskop. Det är en stor gåva. När jag skrev utkastet till den pastorala planen för den nya evangelisationen skickade jag det till alla präster, även till systrar och många lekmän, med en begäran om synpunkter, kommentarer, tillägg och korrigeringar. På så sätt kunde hela kyrkan delta i projektet. Jag fick mycket respons och många goda idéer, och av dem föddes den officiella pastorala planen som nu finns tillgänglig på nätet.”
Med utgångspunkt i planens teman ”har jag bildat sexton sektioner som behandlar olika ämnen: utbildning, fostran, religionsundervisning i skolorna, kallelser, prästerskap, bioetik, sociala medier, ekumenik och mycket mer. I varje sektion finns åtminstone en präst och flera lekmän”, säger biskopen och tillägger att även om intresset är stort, ”är bristen på tid alltid en utmaning – men det är en evig utmaning för alla människor i denna värld. Det viktigaste är vilka våra prioriteringar är.”
”Som kristna hoppas jag att vår främsta prioritet skulle vara just detta: att ge Gud utrymme i våra hjärtan och sinnen och föra Jesus till alla. Det är den verkliga prioriteten – allt annat är sekundärt.”
”Jag hoppas att hela stiftet deltar i denna nya evangelisation: att vi stärker bönen, sakramentlivet, utbildningen och gemenskapen. Vi är på ett sätt ett levande tabernakel som bär Jesus till andra.”
Att leva i diasporan: ni är inte ensamma
Många katoliker bor långt från en kyrka. Biskopen känner väl till detta: ”Till alla som bor långt från kyrkan vill jag först säga: ni är inte ensamma. Min dröm som biskop är att det i varje stad och by ska finnas en kyrka eller ett kapell med mässa, tabernakel, katekes för barn och en samlingsplats. Det är min dröm. Och om vi förblir trogna Jesus kommer den att gå i uppfyllelse.”
”Tills dess ska vi minnas att vi på ett sätt är Jesu levande kropp. Du är kyrkan där du är. Även om vägen är lång, även om man inte alltid kan delta fysiskt i mässan, är man ändå en levande kyrka och ett tabernakel. Om du inte kan gå till kyrkan på söndagen kan du ändå delta andligen. Många av våra församlingar sänder mässan på nätet. Om du inte har internet kan du läsa dagens läsningar, be i tystnad och förena dig andligen med någon mässa.”
Biskopen fortsätter: ”Under pandemin lärde vi oss att den digitala världen också är verklighet. Den kan naturligtvis inte ersätta sakramenten, men Gud vet allt, och nåden kommer från honom. Oroa dig inte, utan försök leva i kommunion.”
”Det finns två slags kommunion: eukaristisk kommunion, som är Jesus själv, och kyrkans kommunion, kyrkan som är Kristi kropp. Jesus verkar i båda. Om du inte kan vara fysiskt närvarande, fråga dig själv: vad betyder mässan för mig denna söndag – och dröm.”
Att leva långt borta borde inte göra oss passiva, utan uppmuntra oss att se oss omkring: ”Kyrkan är också i våra händer. Sök andra katoliker. Om det finns en familj på orten kan det finnas en till, och genom skolan kanske en tredje. Då har man redan en gemenskap – först fem personer, sedan femton, och snart fyrtio. Då är det uppenbart att en präst behövs där. Så växer kyrkan.”
Kallelsen – Guds dröm om oss
”Jag har bett alla kyrkoherdar att under söndagsmässorna be för kallelser – till prästämbetet, till äktenskapet, till ordenslivet och till lekmännens olika karismer. Denna bön upprepas varje söndag, och vi har redan fått svar.”
Det tar förstås tid att forma nya präster, men blicken ska vara lång: ”Det är en process, ett maraton, men jag är säker på att de olika kallelserna går hand i hand.”
Äktenskapet är naturligtvis också en viktig kallelse: ju fler äktenskap, familjer och barn, desto fler andra kallelser växer fram. ”Det är den naturliga och mänskliga vägen”, påpekar biskopen och tillägger: ”Jag skulle önska fler barn.”
Livet i Europa, i det välmående väst, kan vara svårt: allt är dyrt, bostäder är svåra att hitta och ofta måste båda föräldrarna arbeta. Enligt biskopen är det återigen en fråga om prioriteringar: ”Det vore gott om vi fick fler barn, för till slut blir de Guds barn. Ofta ber jag under mässan att åtminstone en ung man skulle komma till mig efteråt och säga: ’Jag vill bli präst.’ Det har redan hänt: fyra unga män har kommit för att tala med mig, och vi har samtalat och bett.”
Det sker inte av sig självt: ”Man måste kasta ut nätet. Det finns två medel: mer bön – för den som ber får – och mer tal om kallelser. Ju mer vi talar om det, desto större blir intresset. Det hände också mig: jag hade aldrig tänkt på en kallelse förrän någon frågade mig direkt. Så började det. Därför är det värt att tala om det.”
”Var och en av oss har en kallelse. Kallelsen är Guds dröm om oss, att vi ska kunna vara lyckliga här på jorden och i det eviga livet. Alla har en kallelse – vi måste bara söka den.”
Individualismen är stark i Europa, och därför är det svårt att binda sig – till äktenskap, till prästämbete, till livslånga val. ”För vissa kan familjekriser eller skilsmässor göra rädslan för engagemang större.” Men biskopen ser också den andra sidan: ”Samtidigt ser jag ett annat fenomen: unga människor, särskilt unga män, är alltmer intresserade av kristendomen. Det märks bland dem som upptas i kyrkan: många är unga studerande.”
Men ingen behöver oroa sig: ”Om du är kristen är du med Jesus och aldrig ensam. Hela kyrkan är med dig. När saken är klar är det värt att ta steget. Den helige Petrus kunde gå på vattnet tills han började tvivla, men Jesus tog hand om honom ändå. Det är alltid värt att våga hoppet.”
Den digitala världen och kyrkans synlighet
Biskop Raimo, som nyligen öppnat sitt eget Instagramkonto, berättar: ”För mig är det viktigt att kyrkan är närvarande också i den digitala världen, för den är verklig. Tack vare Gud har de flesta församlingar redan nya webbplatser, och snart alla. Även på stiftsnivå är vi nu starkt närvarande. Det finns många människor på nätet som är intresserade av den katolska tron och kyrkan. Därför är sociala medier och kommunikation mycket viktiga – de gör kyrkan synlig i Finland. Jag tycker att utvecklingen har varit god.”
”Människor behöver näring – särskilt sakramenten och Guds ord – och det är därför kyrkan finns. Tack vare Gud fick vi i somras ta i bruk S:t Jakobs kyrka på Drumsö. Det är en underbar plats där det redan firas fem söndagsmässor, och den växer hela tiden. Om allt går väl får vi snart en ny kyrka i Vasa. Det finns en lång lista över platser som behöver en kyrka – jag tror att dessa önskningar kommer att gå i uppfyllelse. Vi behöver tro och bön – men också pengar.”
Medlemsavgift och gemensamt ansvar
Ekonomin är också en realitet och en utmaning för biskopen: ”Jag har redan många gånger vädjat om att medlemsavgiften ska betalas. Själva ordet ’medlemsavgift’ kan låta främmande, men vi kan se det som min del av ansvaret för kyrkans vård – för min kyrkofamiljs uppehälle.”
Biskop Raimo påminner: ”Vi minns änkan i evangeliet som gav två mynt, och det räckte. Om vi ger det vi kan, får vi fler kyrkor, kan fira mässor på fler orter, besöka familjer, färdigställa stiftets utbildningscentrum i Esbo (på platsen för det tidigare karmelitklostret), bygga upp ett nytt Stella Maris och nya kyrkor i olika städer. Med tro – men också med medel. Tack vare Gud har vi vuxit, och om Gud vill börjar verksamheten i utbildningscentret och den katolska skolan snart.”
Han tillägger att medlemsavgiften i första hand är för den grundläggande verksamheten, medan projektmedel bör komma från andra källor. ”Det finns alltså två nivåer: den första är det dagliga underhållet – vi har åtta församlingar, varav fyra klarar sig själva och fyra inte. Det handlar om grundläggande behov: uppvärmning, skatter, reparationer. Den andra nivån är att bygga upp stiftet: utbildningscentrumet, Stella Maris, biskopshuset, skolan och i framtiden kanske ett ålderdomshem.”
Så fungerar ett normalt stift – mångsidigt och levande. Men biskopen vet väl: ”Det kräver tid, tro, bön och pengar.”
”Jag skulle också önska att vi ännu bättre kunde ta hand om församlingsbor som är sjuka eller ensamma, äldre som inte kan komma till kyrkan, och alla människor som lever i svåra situationer, för det är just i kärlekens gärningar som kyrkans – och vår egen – tro prövas. Kyrkan ser inte bara inåt utan sträcker ut en hjälpande hand till världen. Goda gärningar och omsorg om vår omgivning gör evangeliet verkligt.”
Biskopen gläds över att skolprojektet, som i början startades via stiftet, snart övergår helt till en separat stiftelse. ”I oktober börjar en finländsk stiftelse driva skolan i nära samarbete med den spanska Parentes-stiftelsen.”
”Målet är att skolan från början ska vara en verkligt katolsk skola. I stiftelsen ingår biskopen eller hans representant. Denna modell är bra, eftersom den inte belastar stiftet”, säger biskopen. ”Parentes-stiftelsen har stor erfarenhet runtom i världen och har lyckats rädda och förnya många katolska skolor som hotats av nedläggning. I vårt fall är situationen ny också för dem, men de är mycket intresserade. Finlands utbildningsnivå och rykte är fortfarande högt uppskattade internationellt och därför lockande. Jag är mycket tacksam och hoppas att vi får många elever. Skolan är i första hand för katoliker men öppen för alla som vill växa i katolska värderingar.”
En stor och oväntad överraskning kom förra vintern, när det visade sig att källaren i biskopshuset – där stiftets ekonomiavdelning finns – behövde omedelbar renovering på grund av föroreningar och röta. ”Det var en verklig överraskning och har redan krävt mycket arbete och resurser som hade behövts på annat håll. Men biskopshuset är också kurian, där stiftets kontor och mottagningsrum finns. Det har hundra års historia i stiftets liv, och alla våra biskopar har bott där. Huset är viktigt för vår lokala kyrka. Dess dörrar är öppna för alla, och här har hundratals människor varit på besök – gäster, ekumeniska företrädare och representanter för andra religioner. Det är en viktig mötesplats.”
Evangelisation och synodalitet
”Min önskan är att varje katolik skulle vara en bedjande katolik, som ber för andra och också talar med dem om Jesus. De första kristna hade inga basilikor, utan familjer. Lekmännen förkunnade evangeliet genom sitt liv och sina ord.”
”Egentligen är det enkelt”, fortsätter biskopen. ”På arbetsplatsen eller i skolan kan man på måndagen berätta att familjen var i mässan på söndagen och sedan åt tillsammans. Det kan bli början till ett samtal. Eller när någon blir sjuk kan man säga att man ber för honom eller henne. Det är viktigt att också tala om Jesus, för Jesu namn är kraftfullt.”
”När påven Franciskus talade om synodalitet menade han just detta: att vandra tillsammans, lyssna, lära – men i vilken riktning? Mot himlen, mot evangelisation. Synodalitet är inte att sitta still, utan att vara på väg och förkunna evangeliet. När stiftet var utan biskop i fyra år innebar det inte att kyrkan upphörde att finnas.”
”Kyrkan lever alltid. I viss mening är just du kyrkan där du är – hemma, på arbetet, på gymmet. Kyrkan är inte bara ett smycke eller ett kors runt halsen, utan ett levande vittnesbörd om kommunion. Det är detta som är synodalitet: gemenskap där alla har sin uppgift och alla är lika viktiga.”
”Det är gott att drömma tillsammans. En växande kyrka måste växa andligt, men också ekonomiskt och strukturellt. Barnkläderna passar inte längre. Målet är inte vinst, utan att ordnat utveckla en växande verksamhet – att tjäna de troende närmare och bättre.”
”För mig är det viktigt att kyrkan har inflytande i samhället, kulturen och utbildningen. Småningom sker det, även om vi är en liten kyrka. Därför är synligheten viktig – och inflytandet kan vara verkligt. Gud gör allt, men han använder oss.”
I slutet av den långa intervjun uppmuntrar biskopen oss alla: ”Jag hoppas att varje katolik skulle vara ett hoppets sändebud, som ber, deltar och vittnar om Guds kärlek i sin egen omgivning.”
Tack för intervjun, biskop Raimo!
Marko Tervaportti