Paulus skrev för 2000 år sedan i brevet till kolosserna anvisningar för den kristna familjen: ”Ni kvinnor, underordna er era män, som anstår kristna. Ni män, älska era hustrur och var inte elaka mot dem. Ni barn, lyd era föräldrar i allt, ty så bör det vara bland kristna.”
Jag frågar mig om dessa Paulus ord är relevanta än i dag. Den moderna kvinnan anser knappast att hon borde underordna sig sin man. I ett land där kanske hälften av alla äktenskap leder till separation älskar mannen knappast sin hustru eller hustrun sin man. Vi har alltmer data på att män – och kanske också hustrur – misshandlar och slår sin partner. I dagens samhälle lyder barn allt mindre sina föräldrar eller ens högaktar dem. Vi lever i en tid av söndriga familjer utan kärlek och ömhet för varandra. Psykoterapin florerar. Individualism och en ”jag”-anda dominerar vårt samhälle, åtminstone i väst och i många andra industrialiserade länder.
Min slutsats är att den kristna familjen i Paulus anda i stort sett har förlorat sin betydelse. I stället för att leva som en kristen familj lever man i ett sammelsurium av egoistiska, narcissistiska och hedonistiska värderingar. I många fall håller man sig hellre med husdjur såsom hundar och katter i stället för att skaffa sig barn. Barn anses i många fall vara bara en börda som man får dras med resten av sitt liv. Samhället i stort är anti-barn, inte bara i väst utan också globalt, t.ex. i Kina, Japan, Sydkorea och många andra länder. Man lever för sig själv och inte för varandra. Barnen och äktenskapet däremot uppfattas som hinder som begränsar individen från att vara ”lycklig”. Lyckan har individualiserats.
Den kristna värdeskalan är dock en helt annan. Paulus lyfter fram hur man borde leva: ”Var uthålliga i bönen, vaka och be under tacksägelse. Visa klokhet i umgänget med utomstående och ta väl vara på tiden.”
En kristen skall ständigt kommunicera med Gud i bön, ofta i stilla bön – t.ex. på vägen till jobbet eller studieplatsen, på fritiden, egentligen var som helst. Man skall vara medveten om vad man sysslar med och vara tacksam för det man fått: hälsan, arbetsplatsen, goda vänner eller en snäll och trogen partner samt barn. Man skall inte bete sig hur som helst i sitt umgänge och med alla omkring sig. Och sist och slutligen skall man ta vara på det värdefullaste vi fått – nämligen vår tid på jorden. Vår tidsbundna existens har en början och ett slut. Den är allt vi fått, så man skall ta väl vara på den.
I dag är JAG i centrum för allt. Det är mina behov, min vilja, min individuella lycka och min tillfredsställelse som gäller. Man har i många fall skuffat ut de utsatta – barnen, de arbetslösa, invandrarna, de gamla och sjuka och de fattiga – från gemenskapens bubbla. De uppfattas som besvär och ett slags tidstjuvar, hinder för vår individuella ”lycka”. I stället identifierar man sig med unga, vackra och friska och dem som ”lyckats” – materiellt och karriärmässigt. De som kan komma med ekonomisk nytta och mervärde för en på arbetsplatsen – och i synnerhet dem som kan konsumera allt och ständigt mer.
Kristendomen är inte sådan. Kristendomen är de utsattas och de svagas religion. Den uppkom under makthavarnas förföljelser och inte minst under martyrskap. De tidiga kristna höll ut just därför att de levde ett kristet liv, ett liv i Jesus Kristus. De levde sin kristna identitet och tro i den kristna familjen och genom sin broderliga kärlek till varandra, till obekanta och invandrare. De var modiga i sin tro. De var villiga att dö för den och för sin kärlek till Guds son Jesus Kristus.
Dagens samhälle är allt mindre kristet. Troende kristna måste söka sig allt mer till andra kristna familjer och grupper för att kunna leva sin tro. I dagens samhälle finns det lite förståelse för troende kristna och deras värderingar. Många skäms inte för att skryta med att de inte är döpta och inte tror på Gud.
Livet i Kristus är inte en återgång till konservatism. En kristen söker sig tillbaka till kristendomens grundvärderingar och de frivilliga krav som de ställer på var och en av oss. Man lever sin tro genom kärlek till varandra – främst inom familjen, i kärlek till de svaga i samhället och till dem som kanske har förlorat hoppet för framtiden.
Såsom under romartiden lever vi idag i ett ständigt hot av krig, miljökatastrofer, oförståelse samt ökad sekularism. Vi blir oroliga och kanske rädda för framtiden. Vi söker omedelbar tröst och flykt i ökad konsumtion av varor, nöjen, resor till exotiska länder och platser – och inte minst i rusmedel. Vi litar allt mindre på varandra, också inom familjen. Vi borde sätta stopp för dessa tankar, ångesten och oron i vårt eget liv. De som lever i Jesus Kristus behöver faktiskt inte vara oroliga. Såsom Kristus själv har sagt – och samma ord av tröst har upprepats av många påvar – ”Var inte rädda.”
Vi är inte utan hopp. Vi är inte allena. En katolsk biskop kom med förtröstans ord för den moderna människan. Under svåra tider gäller det att på nytt ta fram Bibeln, sitta stilla i enrum och läsa valda delar. Bibeln är rik på erfarenheter. I den beskrivs nästan allt som en människa kan uppleva under sitt liv. Bibeln ger tröst och framtidstro.
Jan-Peter Paul
.
En förkortad version presenterades i YLE:s Andrum-program den 19 maj 2025.
Läs författarens intervju som publicerades i Arbetarbladet på vår webbplats.