Vid stiftsfesten i augusti hittade jag på Katolska bokhandelns bord en boknyhet som visade sig vara en redan ganska gammal och beprövad bok. Boken är Tid för Gud – en liten vägledning i bönens liv, skriven av fader Jacques Philippe redan år 1992. Den har översatts till finska av Katri Tenhunen, bokhandelns föreståndarinna. Katri berättade att hon fått en uppmaning att översätta boken av vår biskop Raimo Goyarrola.
Så fick jag en regnig novemberdag sitta hos biskop Raimo och lyssna. Han berättade att han först hade bekantat sig med boken för cirka tio år sedan. Fader Jacques sätt att skriva med mycket konkreta exempel gladde honom. Hur berörande texten är – och när den för tankarna till Spaniens stora helgon, Teresa av Ávila och Johannes av Korset, påminner den också om ett helgon som står biskopen nära: den helige Josemaría Escrivá de Balaguer. Det fader Jacques skriver beskriver också den helige Josemarías syn på bön. Vår biskop hänvisar till en predikan av den helige Josemaría i boken Guds vänner.
Biskopen själv börjar och avslutar alltid sin dag med bön. Liksom den heliga Teresa uppmanar också den helige Josemaría kristna att avsätta minst en kvart om dagen för bön. I Tid för Gud får vi goda råd och påminnelser om att bönen i slutändan alltid är Guds nåd. Det handlar inte om vad vi gör, utan om vad Gud gör i oss när vi ödmjukt tar emot hans hjälp. Gud tar alltid initiativet. Därför är bönen i grunden mer lyssnande till Gud än vår egen talan. Vår bönestig börjar ofta med rop om hjälp, men leder vidare mot lyssnande, förundran och tillbedjan av Gud. Vi är kallade att växa i vårt böneliv. Biskop Raimo hoppas att bokens läsare ska bli uppmuntrade att vårda ett regelbundet böneliv.
Med karmelitisk anda
Författaren, fader Jacques Philippe, har sedan 1980-talet tillhört Saligprisningarnas gemenskap (La Communauté des Béatitudes). Gemenskapen växte fram i jordmånen efter Vatikankonciliet, med rötter i ett initiativ från ett franskt par år 1974 att leva gemenskapsliv. I dag finns gemenskaper där bröder, systrar, familjer och präster lever tillsammans i över 20 länder på alla kontinenter.
Fader Jacques är känd som andlig vägledare och hans böcker om det andliga livet och om bön har översatts till över 20 språk – nu äntligen också till finska. På bokens sidor märks hur den karmelitiska spiritualiteten inspirerar författarens andlighet. Teresa av Ávila, Johannes av Korset och Thérèse av Jesusbarnet återkommer ofta.
Jag frågade karmelitlekmannen Heidi Tuorila-Kahanpää OCDS om hon kände till boken. Och mycket riktigt: redan i början av 2000-talet hade hon översatt en förkortad version från den tyska översättningen för de finländska karmelitlekmännens bruk. I denna förkortning finns bokens centrala innehåll i koncentrat och den hjälper den som bekantar sig med karmelitlekmannaskap att finna den ödmjuka hållning som bönelivet behöver. Så kan fader Jacques undervisa om bönens grundläggande utgångspunkter för var och en som vill fördjupa sitt böneliv. Fader Jacques Philippe skriver om sitt motiv: ”Jag hoppas bara att den här lilla boken kan hjälpa någon att börja på bönens väg eller finna uppmuntran att hålla fast vid den med uthållighet. Det är det enda syfte för vilket jag skrev den” (s. 138).
Heidi berättar att hon tidigt har känt en kallelse till bön, en kallelse som hon lever i sitt engagemang som karmelitlekman och som har berikat henne inifrån. Fader Philipppes bönemanual ger en god grund för den som vill bli karmelitlekman, konstaterar Heidi.
Bönen i trons mitt
Frågan om vad bön är – och längtan efter att finna bönens väg – har varit ledstjärnor för mig på vägen till den katolska kyrkan. Jag blev djupt berörd när jag tog upp Marjatta Jaanu-Schröders böcker Rosor till Jungfru Maria och Bönens hemlighet. På deras sidor förstod jag att trons liv från början till slut i första hand är bön, och att dess vackraste bön är den eukaristiska bönen, tillsammans med hela den stora katolska kyrkan.
På introduktionskurserna år 2014 väckte fader Joosef Dang mig till insikt om hur regelbundna tideböner kan vara ljuvliga, vardagliga möten med vår älskade Jesus. För kyrkans präster är denna bön obligatorisk. Fader Joosef berättade att det för en präst är en allvarlig synd att ge upp de regelbundna tidebönerna. I enlighet med Vatikankonciliet rekommenderas tidebönerna – särskilt laudes och vesper – även för lekmän, även om de inte är förpliktande. För mig har de blivit dagliga böner.
Bönens påve
Nyligen blev jag glatt överraskad av påve Pius XII:s uppmaningar till bön. Påve Pius XII ihågkoms särskilt för sin svåra pontifikatperiod, då andra världskriget ägde rum (pontifikat 1939–58). Carmen Hernández (1930–2016), som tillsammans med Kiko Argüello inledde Neokatekumenala vägen, skrev sin teologiska avhandling om påve Pius XII:s syn på bön. Hon citerar många uttalanden där påven alltid utgår från bönens företräde. Ett av de mest talande citaten är påve Pius XII:s ord: ”Låt oss be, låt oss be, låt oss be: bönen är nyckeln till Guds skatter; den är ett vapen i kampen och en seger i varje strid mellan gott och ont.”
Genom att lyssna till Gud och älska Jesus Kristus djupt i Skriften, traditionen och i levande människor omkring sig växte också Carmen till en bönens människa. Hennes dagböcker avslöjar att hon bad utan upphör. Den gåvan av oavbruten bön – den skulle man önska åt var och en.
I dag är fader Jacques Philipppes bok också för mig en skatt. Den påminner om att bön inte bara är inlärda ord eller gemensamt uttalade fraser, utan i sitt djupaste väsen en själens dialog med Gud. I denna dialog växer den bedjande till en lyssnare, samtidigt som han eller hon minns att Gud alltid var den som lyssnade först. Gud hör verkligen den fattiges bön och svarar på varje rop från den som ber om hjälp. Till sist tystnar den egna rösten, och Guds kärlek får allt mer leda den bedjandes steg på livets väg.
Oavsett vad vi gör i dag är det alltid gott att börja dagen med att be Fadern, Sonen och den helige Ande att visa oss den rätta vägen och hur vi ska vandra den. Därför är det också alltid passande att återvända till synodalbönens ström:
Vi står inför dig, Helige Ande,
och vi samlas i ditt namn.
Du ensam leder oss,
kom och bo i våra hjärtan.
Lär oss den rätta vägen
och hur vi ska vandra den.
Vi är svaga och syndiga,
låt oss inte komma vilse.
Låt inte okunnighet leda oss på fel vägar,
låt inte partiskhet påverka våra handlingar.
Låt oss finna vår enhet i dig,
så att vi tillsammans vandrar mot det eviga livet
och inte går vilse från sanningens väg
och från det som är rätt.
Detta ber vi dig om,
du som verkar överallt och i alla tider,
i gemenskap med Fadern och Sonen,
från evighet till evighet.
Amen.
(Bön för biskopssynoden 2021–2024)
Eeva Vitikka-Annala