I slutet av november 2025 fick vi meddelande om att biskop Raimo kommer att genomföra de biskopsvisitationer, som den kanoniska lagen förutsätter i alla stiftets församlingar. Tidpunkten i Helsingfors stift hade fastslagits till våren 2026. Omedelbart efter årsskiftet informerades församlingarnas kyrkoherdar mer detaljerat om visitationens innehåll och förfarande, och olika parter kunde förbereda sig för den.
Syftet med visitationerna
Syftet med en biskopsvisitation är att säkerställa att församlingen fungerar i enlighet med kyrkans regler, att rätta till eventuella brister och att främja det religiösa livet och evangelisationen. Biskopen inspekterar församlingens ekonomi, administration, administrativa handlingar och kyrkoböcker. Inspektionen omfattar även kyrkan, tabernaklet och dopkapellet.Visitationen är av administrativ karaktär, men dess främsta syfte och en viktig del av besöket är att stödja och uppmuntra församlingsmedlemmar och anställda samt att fira mässa i församlingskyrkan och även i diasporan. I slutet av visitationen utfärdar biskopen ett slutligt uttalande om visitationen.
Olika typer av visitationer, inspektioner och granskningar
Under mitt yrkesliv, både inom läkemedelsindustrin och som apotekare, har jag deltagit i ett stort antal inspektioner varje år. Dessa inspektioner för med sig spänd förväntan, oavsett om en representant från läkemedelsmyndigheten på andra sidan Atlanten anländer eller om det gäller en inhemsk myndighet som granskar allt som rör ämnet. Temat kan vara en inspektion av en ultraren läkemedelstillverkningsprocess eller arbetsmiljön. Även skatterevision kan förekomma eller exempelvis kommunens granskning för säkerställandet av att kunderna inte utsätts för risk till smitta på apoteken.
Biskopens visitation orsakade ingen oro, åtminstone inte för oss i församlingsrådet eller ekonomirådet. Vår kyrkoherde, fader Jean Claude Kabeza, förberedde inspektionen tillsammans med oss och alla andra parter, utan att glömma lekmännen. Vi fokuserade även på synodalitet och omsorg om det gemensamma bästa. Biskopen lyssnade, diskuterade och visade äkta intresse. Han gav feedback, uppmuntrade till reflektion och uttryckte sin tacksamhet. Inspektionen präglades av en positiv attityd och omtanke.
Jag konstaterade efteråt att jag blivit väldigt upprymd. Kanske skulle det vara svårt att somna den kvällen. Min kyrkvän svarade att han var så lugn, att han förmodligen skulle sova som en stock.
Fyra mässor på tre dagar
Jag tycker personligen att det var särskilt viktigt att biskopen under visitationen ville träffa människor. Jag uppskattar det, att han ville tjäna oss alla genom att fira tre mässor i katedralen och, som avslutning av helgen, ytterligare en mässa i Borgå. Jag deltog i alla mässorna, fotograferade och kände hur Kristus återigen var påtagligt närvarande. Mot slutet blev denna känsla allt starkare och resulterade i stor glädje och tacksamhet.
Denna artikel var planerad att bli saklig och full av fakta, men känslorna tog över. Nu vill jag öppet dela med mig av mina erfarenheter och tankar.
Televisering av mässan i katedralen fredagen den 13.2.2026
Eftersom det inte var möjligt att ta bilder under mässan var jag tvungen att iscensätta händelserna. Jag dokumenterade broder Marie-Augustin OP som ledde körens repetition på orgelläktaren. Responsoriepsalmen kom verkligen till sin rätt! Marketta Pylväskangas förberedde sig för sin andel med en positiv attityd och ett glatt leende. Andra läsningen gick smidigt under inspelningen, och Markettas röst var vacker och lugn. Även några TV-kameror fick komma med i fotogalleriet!
Biskopen inledde mässan och informerade oss om att det var fråga om en tacksägelsemässa. Vi kan verifiera detta som TV-tittare på Yle 1 söndagen den 22.2.2026 klockan 10.
Mässa med församlingens ungdomar lördagen den 14.2.2026
Biskopen hade givetvis på agendan ett möte med våra ungdomar. Mötet omfattade cirka 45 deltagare. Fader Marco Pasinato och diakon Marko Pitkäniemi assisterade biskopen vid mässan som följde. Uppskattningsvis 70 personer deltog, eftersom många andra församlingmedlemmar trotsat det soliga vintervädret och prioriterade mässan. Gitarrackompanjemanget passade perfekt, så denna gång satt inte diakon Marko vid orgeln. Istället var orgelläktaren tillgänglig för fotografering från ett fint perspektiv.
I sin predikan nämnde biskopen dopet och dess betydelse. Efter ungdomsmässan, före församlingsrådets och ekonomirådets möten med biskopen, satt jag ensam i katedralen och bad och funderade över vad dopet betyder för mig. Genom dopet föddes jag till ett nytt liv i Kristus, jag blev också kropp till den Helige Andes tempel och jag införlivades i Guds familj, kyrkan. Med dopet fick jag också en andra födelsedag. Denna födelsedag borde vara den viktigaste födelsedagen för varje katolik. Den är värd att minnas varje år.
Jag döptes lutherskt vid 3,5 månaders ålder den 17 juni. Det är ett bra datum eftersom det är sommar och Sandudds kyrkogård är vacker och grön. Solen skiner när jag för blommor till graven där min lutherska doppräst, pastor Ruben Sevonius vilar.
Efter en timme insåg jag att min blick vilade på det stora krucifixet i katedralen. Det var förgyllt av solens strålar. Mitt hjärta var öppet och mottagligt igen.
Högmässa söndagen den 15.2.2026
Biskop Raimo inledde mässan med att klargöra att en biskopsvisitation inte bara är en administrativ och formell händelse, utan ett synligt tecken på att vi vandrar tillsammans som kyrka. Besöket påminner oss om att vi inte är ensamma, utan tillhör en större familj förenad i Kristus. Biskopens besök är en uppmaning till oss alla att vittna om vår tro på Jesus och hans budskap om frälsning.
Vid inledandet av det eukaristiska firandet fick vi lyssna till Edward Elgars Lux Aeterna. Så vackert, att ögonen fylldes av tårar. I slutet av nattvardsgången sjöngs Cantemus nr 262, ”Herren är min herde”, baserad på texten i psaltaren (Ps. 23) som nästan alla älskar. Vi sjunger den med just rätt melodi. Vid det ögonblicket förvandlades känslorna till en flod av tårar.
Den kraftfulla känslan som musiken under eukaristin och den efterföljande bönen väckte var en djupt religiös upplevelse där jag kände Kristi närvaro, men också den Helige Andes. Kanske var det ett tecken på att jag i det ögonblicket var helt öppen för Guds nåd.
Biskop Raimo uttrycker tydligt och ärligt sin uppskattning gentemot oss alla. Synodalitet, att vandra tillsammans, är viktigt för honom, och han uppmuntrar oss alla att göra det, i förvissningen om att Jesus och vår moder Maria vandrar vid vår sida när vi öppnar våra hjärtan inför dem.
Biskop Raimo avslutade mässan och samtidigt den biskopliga visitationen av katedralförsamlingen med att glatt meddela att vi skulle få betyget 5 eller 10, beroende på vilken bedömningsskala som användes. Med andra ord, maximala poäng!
Höjdpunkten: Mässa i Borgå den 15.2.2026
Kanske detta var höjdpunkten på biskopsvisitationen? Jag hade aldrig tidigare besökt den ortodoxa kyrkan i Borgå. Jag trädde in i en annan värld, som var nästan ljudlös och kanske lite mystisk. Jag lugnade mig och glömde motorvägen till Borgå, där jag en kvart timme tidigare ansett att hastighetsbegränsningen på 100 km/h är för låg.
Under några ögonblick var jag nästan ensam, omgiven av ikoner. Jag hade kommit till en värld som jag inte var van vid, men vars atmosfär visade sig passa även en katolik. Kyrkan fylldes långsamt till sin fulla kapacitet. Det hade till och med placerats stolar på cafésidan. Det var unga deltagare på mässan, många barn, söta telningar. Ändå var atmosfären fridfull och det var möjligt att koncentrera sig helhjärtat på mässan. Sirkku Ketoja ansvarade för första läsningen och responsoriepsalmen, och bidrog för sin del till den fina atmosfären. Jag blev förvånad när fader Jean Claude bad mig gå till ambon inför den andra läsningen. Jag kände stor glädje och ödmjukhet inför denna gåva.
Här sjöng man utan ackompanjemang, men vackert, klart och rent, utan blygsel. Jag kände mig som en del av en familj, även om de enda jag kände var Sirkku samt Rebecca och Johan från Borgå. De satt bredvid mig, har varit mina katekumener och är nu mina kära vänner.
Efter kyrkkaffet begav jag mig tillbaka mot Helsingfors. Den här gången störde inte hastighetsbegränsningen på motorvägen mig. Jag hade inte längre bråttom. Solen gick just ner och vintern var vacker. Min tro hade vuxit, mitt hopp hade stärkts och jag hade fått hjälp i min strävan att nå den högsta dygden, den sanna kärleken.
Christel Monni