I raden av biskopsvisitationer som utförs av biskop Raimo stod Sankt Olofs församling i Jyväskylä i tur den 27–29 mars.
Biskopen anlände till Jyväskylä redan på fredagskvällen, då han tillsammans med församlingens präster besökte ett privat hem. Besöket inkluderade en middag som, under fastetiden och på en abstinensdag, bestod av fisk. I samma sammanhang ”inspekterades” även barnens egna, städade rum – som en slags förberedande övning inför följande dag: ”Bra arbete, betyget är 9”, löd biskopens omdöme.
Den egentliga biskopsvisitationen inleddes på lördagsmorgonen med mässa kl. 10. I sin korta predikan påminde biskop Raimo oss om vilken förmån det är att ha ett tabernakel och en kyrka i sin stad. Han nämnde hur han under sina resor i Finland har sett att mässor ofta måste firas på olika slags platser, till och med i gymnastiksalar. ”Om ni inte har tid att gå i mässan på vardagarna, gå åtminstone i fem minuter till tabernaklet och kom också ihåg att be till vår himmelska Moder, Jungfru Maria, vars sköte var det första tabernaklet”, påminde biskopen.
Efter mässan inleddes den egentliga granskningen av församlingens lokaler samt de liturgiska böckerna och föremålen, med ekonomirådets medlem Erkki Luoma-aho som sekreterare.
Först bekantade sig biskopen med kyrkans lokaler, som till största delen konstaterades vara funktionella. Han gjorde dock en intressant iakttagelse. Trots att kyrkan är vigd åt Sankt Olof finns där ingen staty eller målning som föreställer honom. Endast ett glasmålat fönster med motiv av helgonet fanns i korridoren nära biktstolarna. En intressant iakttagelse, som på sitt sätt också överraskade oss som är verksamma på orten. När man vänjer sig vid något, slutar man att ifrågasätta det. Är detta i sin ordning, när 1000-årsminnet av Sankt Olofs död firas år 2030? Åtminstone strävar man efter detta, med beaktande av att kyrkan och dess interiör är skyddade enligt lagen om skydd av byggnadsarvet.
De liturgiska föremål, skrudar och reliker som behövs för mässfirandet konstaterades också vara tillräckliga och ändamålsenliga. Särskilt reliksamlingen och skrudsamlingen ansågs vara så omfattande att biskopen föreslog att man kunde överväga att skänka något till andra församlingar.
Biskopen bekantade sig också med den lokala ekumeniken, som i Jyväskylä är etablerad och fungerar väl. Närvarande i samtalet med biskopen var, som representant för den lutherska kyrkan, kyrkoherde Arto Viitala och, som representant för de fria riktningarna, Baptistsamfundets vice ordförande Aki Liukko. Påven har konstaterat att Finland är ett föregångsland i ekumeniken. Det varma mötet på lördagseftermiddagen var ett utmärkt exempel på detta.
Biskopen hade också avsatt tid på lördagen för personliga möten med olika råd, musiker, ministranter och församlingsmedlemmar.
Palmsöndagen
Biskopsvisitationen kulminerade i palmsöndagens procession och biskopsmässa. Efter välsignelsen av palmkvistarna utgick processionen från kyrkans gård och gick runt kvarteret medan sånggruppen sjöng ”Hosianna, Davids son”, en sång som vi i Finland främst är vana att sjunga under adventstiden, även om dess text lämpar sig väl också för firandet av palmsöndagen.
När processionen nådde kyrkporten hördes sången ”Pueri Hebraeorum, portantes ramos olivarum, obviaverunt Domino, clamantes et dicentes: Hosanna in excelsis”, det vill säga: ”De hebreiska barnen gick Herren till mötes med olivkvistar i händerna. De ropade och sade: Hosianna i höjden.”
Ett rekordstort antal människor hade samlats till mässan som firades av biskopen. Detta hade man förutsett, eftersom man i stället för de vanliga två mässorna (finska och engelska) endast firade en, och biskopen har sällan möjlighet att fira stilla veckans liturgier utanför sin domkyrka, Sankt Henriks katedral. När kyrkan fylldes till bristningsgränsen hänvisades en del av de troende till församlingssalen, där mässan för första gången i församlingens historia kunde följas via direktsändning på skärmar. På så sätt kunde alla delta på ett eller annat sätt. Utdelandet av den heliga kommunionen organiserades så att av de tre celebranterna delade pater Dominic ut kommunionen i församlingssalen, medan biskopen och kyrkoherden pater Anders gjorde det i kyrkorummet.
Efter passionshistorien undervisade biskopen i sin predikan om altarets tre betydelser: på skärtorsdagen representerar altaret instiftandet av eukaristin, på långfredagen är altaret Jesu grav, från vilken han uppstår på påskdagen. Så rymmer altaret, vid vilket mässan firas, alltid hela påskens mysterium. Biskopen påminde också om kyrkans tillväxt och Jesu trofasthet: ”Vi har en vacker och växande kyrka – det sker många omvändelser. Låt oss alltid vara trogna Jesus. Han ger oss till slut allt vi behöver.”
Efter den gemensamma lunchen hade biskopen åter avsatt tid för personliga möten med församlingsmedlemmarna, liksom på lördagen. Detta visade att biskopen inte är en avlägsen dignitär, utan en herde som vill vara nära sitt folk. Det var ständigt kö till honom – några ville samtala, andra få en välsignelse. När eftermiddagen gick mot sitt slut var den enda oron om biskopen själv skulle hinna smaka något av bufféns läckerheter, som hade förberetts genom många gemensamma insatser.
Hela Sankt Olofs församling är tacksam för vår biskop, som bygger och vårdar gemenskapen, och för hans besök i Jyväskylä – såsom kyrkoherden pater Anders uttryckte i sina tackord.
Heikki Paavisto och Erkki Luoma-aho