Biskopsstolen i Helsingfors stift har under de senaste åren under långa tider varit tom. Efter den nederländska biskopen Paul Verschurens SCJ bortgång hade stiftet den polske biskopen Józef Wróbel SCJ som lämnade stiftet efter 7-8 år. Likaså lämnade biskop Teemu Sippo SCJ också stiftets ledning efter ungefär 10 år. En tillfällig stiftsadministrator har sålunda varit ansvarig för stiftets skötsel under relativt långa perioder. Ansvaret för stiftets religiösa arbete och evangeliseringen har fallit på den lokala kyrkoherden och det praktiska arbetet på hans församlingsråd och aktiva katoliker. Vi katoliker får allt mer ty oss till varandra och de gemenskaper som vi är eller råkar vara medlem av. Vi har i vissa enskilda fall t.o.m. lämnats vind för våg i synnerhet nu under den pågående coronapandemin. I synnerhet barnfamiljer och gamla lider.
Ett stift utan biskop hotas av splittring och isolation. Den religiösa enheten försvagas. Coronapandemin har lett till att många hel enkelt inte längre går i mässa. För många har firandet av den heliga eukaristin blivit ett minne blott. Starka individer och personligheter kommer fram medan många andra hamnar i skymundan. Därför skulle det vara viktigt att få en bra biskop till Helsingfors stift tidigare snarare än senare. Vi behöver en ledare och en god herde.
Biskopens uppgifter
En biskop har synnerligen stora utmaningar och ansvar men också betydande makt. Han är den lokala “goda herden” och av Jesus utvalda apostlarnas efterträdare eller vikarie. Hans ansvarsområden omfattar tre huvudsektorer; en religiös, en funktionell och en administrativ. Han har de facto ett större ansvar än en företagsledare eller ens en minister. En företagsledare eller CEO ansvarar för att företaget utvecklas och ger så god ekonomisk avkastning som möjligt åt sina aktieägare. En minister i en regering ansvarar för sin specifika sektor t.ex. miljöfrågor, trafikfrågor etc. Men en biskop ansvarar för att så många som möjligt lever ett sådant liv att de efter sin död kommer till himmelen och i evighet står “framför Gud”. Han måste evangelisera och administrera sitt stift på ett sådant sätt att det växer och att antalet nya präster, munkar och nunnor ökar. Men han måste också leda kyrkan på ett sätt att nya församlingar grundas och att stiftets ekonomi ständigt är på sund grund för att materiellt möjliggöra det spirituella ledarskapet.
Det Andra Vatikankonciliet stadfäste och utvecklade biskopsämbetet. Biskopen är verkligen Jesus eller Guds vikarie på jorden. Biskopen är den verkliga spirituella ledare som personligen leder den lokala kyrkan i Jesu namn. Biskopen har fullständig och daglig makt för de som verkar under honom. Han har rätt att döma och reglera allting som omfattar gudsdyrkan och apostolatet. Däremot är han inte påvens lokala representant eller vikarie. Denna uppgift har nuntien som för Finlands och hela Nordens del verkar från Sverige.
Den lokala biskopen är personligen ansvarig inför Gud för sin flock. I detta arbete leds han av den Helige Anden. Han är ansvarig för den harmoniska enheten inom sitt stift. Alla präster inom stiftet är ansvariga till honom. De är hans medarbetare i kungörande av evangeliet.
Biskopen är inte underställd staten gällande sin apostoliska funktion. I detta arbete befrämjar han social utveckling och skapande av samhällelig fred och harmoni. Biskopen har ett speciellt ansvar för att propagera den katolska tron i media. Här kan han också använda sig av lekmän.
Man har gett en biskop betydande makt i religiösa frågor, ett betydande operativt ansvar för sitt stift och slutligen anvisningar hur allt detta skall skötas. Den kanoniska lagen kan kanske ses som en handbok vad som gäller biskopsämbetet. Den är omfattande men samtidigt detaljerad.
Andra Vatikankonciliet
I dokumentation och beslut från Andra Vatikankonciliet specificerades och utvecklades biskopsämbetet på ett synnerligen betydande maner. Det finns närmare hundra referenser till beslut och anvisningar var man hänvisade och klargjorde biskopsämbetet och dess funktion. Verksamhetsområden vilka utvecklades och specificerades gällde bl.a. förhållandet till världsliga auktoriteter och staten, sätter hur man kommunicerar med media, ekumeniken, förhållandet till prästerskapet, evangelisering, utveckling av den heliga liturgin samt de olika sakramenten. Nytt var bildandet av regionala biskopskollegier såsom vi idag har i Norden. Man lyfte fram i synnerhet det faktum att en biskop är efterträdare till apostlarna. Hans främsta uppgift är att predika evangeliet. För det andra är biskopen ansvarig för den heliga eukaristin, som är centrum för det kyrkliga livet. Biskopen är stiftets goda herde och en levande model eller exempel på hur ett gott och heligt religiöst liv skall i praktiken levas. Han borde behandla alla i sitt stift som sina barn och vara öppen och tillgänglig för dem.
När man läser den kanoniska lagen, Andra Vatikankonciliets texter och slutligen den katolska katekesen gällande en biskops ansvar, uppgifter och roll får man bilden att den av påven valda och utnämnda personen är en “superman”. Kan det överhuvudtaget finns en människa som kan göra allt som den heliga katolska kyrkan förväntar av honom? Här hänvisar texterna till Guds nåd och den heliga Andens medverkan. Apostlarna var inte “supermän” utan arbetare, fiskare, tjänstemän, helt vanliga, ganska outbildade, kanske t.o.m. grova personer och personligheter. Dock valde Gud just dem att leda kyrkan. Den lokala biskopen är deras efterträdare. Han är givetvis ingen övermänsklig varelse som kan eller ens borde kunna allting. Det viktiga är att han sprider evangeliet och verkar som ett gott exempel för alla.
I den latinska riten och traditionen har insmugit en stark legalistisk tradition och sätt att framföra saker. Allting skall specificeras och definieras. På många sätt har denna allt mer juridiska tradition kanske tagit över den Heliga Andens roll (om det är möjligt) i styrande av den heliga kyrkan. Det var ju i alla fall just den Heliga Anden som kom ner på den nya lilla kristna församlingen i Jerusalem. Det var ju han som gav dem mod att predika och t.o.m. lida martyrdöden för sin tro. Många om inte alla apostlar led ju martyrdöden. På samma sätt led många ny-kristna under kyrkans tidiga år. Deras tro var stark och så var också deras exempel på ett kristet liv i kärlek som ledde till att kyrkan växte och blev allt mer helig. Det var ju Gud själv som i alla fall grundade den.
Den nya biskopen och Helsingfors stift
I dagens allt mer formaliserade och legalistiska värld tror vi kanske att vi kan reglera och specificera allting i minsta detalj. En biskop måste “balansera” mellan det juridiskt bindande och utövande av den kristna kärleken i sitt arbete. Jag tror att Helsingfors stift är en bra plats för en ny biskop. Bland församlingsmedlemmarna finns en stark tro och kärlek till Gud och kyrkan. Vi har ett prästerskap som själva och i många fall personligen upplevt förföljelse och hat. Detta har lett till att de tar sitt prästämbete synnerligen på allvar och på ett heligt och produktivt sätt. De arbetar verkligen för sina församlingars bästa. Ordensbröderna och systrarna har visat sitt ansvar för sina medmänniskor och arbetar på ett seriöst och målmedvetet sätt. Bland lekmännen finns en stark tro och kärlek till Kristus och den heliga eukaristin. Riddarordnarna är aktiva och får nya medlemmar. Slutligen stiftets ekonomi, efter många svåra år, är på fastare grund.
Detta är inte ett dåligt eller svagt stift som den nya biskopen kommer till. Det finns en synnerligen bra grogrund att inleda sitt arbete på. Stiftets rika mångkulturella natur är en rikedom som man bättre kunde utnyttja.
Vi väntar och längtar alla på att påven i sin visdom utnämner en bra biskop till Helsingfors stift. För detta ber vi dagligen i våra kollektiva förböner samt privata böner.
Jan-Peter Paul