Dickursby med nya ögon
I Sankt Henriks katedralförsamling genomfördes biskop Raimos visitation för en månad sedan och idag fick diasporan i Dickursby äntligen, på fastans femte söndag, uppleva sin länge efterlängtade biskopsmässa.
Jag upplevde för min del, att det var trevligt att efter en kort paus återvända till Dickursby, där jag varit företagare i nio år.
Min nuvarande bekvämlighetszon är annorlunda och mångfacetterad och bygger på frivillighet. Tack vare Gud får jag tjäna församlingen och stiftet på ett ändamålsenligt sätt och ur olika perspektiv. Jag har tilldelats uppgifter som jag känner mig kallad till och som jag utför av hela mitt hjärta. Jag är särskilt tacksam för detta mot biskop Raimo och kyrkoherde Jean Claude samt fader Martti i St. Marias församling.
Jag är medlem i stiftets kommunikationsgrupp. Förutom min hemkyrka, Sankt Henriks katedral, står Drumsö kyrka, som ligger inom vårt ansvarsområde, samt diasporan i Dickursby, Kervo och Borgå i centrum för mina uppgifter. Mitt mål är att besöka var och en av dem regelbundet och förmedla information om deras verksamhet även till andra församlingar, särskilt online, men också via den tryckta tidningen Fides. Det bästa är att jag får skriva mycket, vilket alltid har varit mitt sätt att bearbeta och fördjupa mina kunskaper och min förståelse. Aktivt deltagande ger också omfattande mänskliga kontakter och stärkande samvaro i vår katolska gemenskap, som jag älskar och som jag för inget pris skulle kunna avstå från.
Inför denna mässa vände jag mig till Juho Kyntäjä för att be honom skriva en artikel om biskopsmässan. Han hade dock en bättre idé: Han höll ett utmärkt tal till biskopen och gav sitt medgivande att publicera det till alla läsares glädje. Det återfinns längre fram I artikeln.
Vi alla är kyrkan
Gymnastiksalen i Dickursby svenska skola är ingen kyrkobyggnad, men de troende som befinner sig där utgör en äkta, levande kyrka.
Allt tyder på att synodalitet, gemenskap och ett djupt förtroende för Gud förverkligas här. När jag klev in märkte jag att allt var vackert ordnat, korsen var täckta och sju ljus hade just placerats på altaret. Jag fylldes av en innerlig förväntan inför söndagsmässan. Stämningen var varm och bekymmersfri, precis som det ska vara bland katoliker. Under ledning av Juho Kyntäjä hade församlingsmedlemmarna gjort ett enormt arbete för att ordna kyrkkaffe, där det inte bara fanns vanliga butiksbullar, utan utsökta bakverk och till och med nybakade vårrullar. Normalt är det inte möjligt att anordna kyrkkaffe här, så allt detta överträffade verkligen förväntningarna.
Jag såg många bekanta ansikten. Många kom spontant fram för att prata med mig. Jag fick uppfattningen, att de troende var stolta över sin egen gemenskap och ville dela sin glädje med mig också. Det väckte en önskan hos mig att komma hit igen. Jag kände mig välkommen.
Under mässan fanns varken orgel eller andra instrument tillgängliga, men man märkte inte ens att de saknades, då Juho Kyntäjä fungerade som sångledare. Han sjöng också responsoriepsalmen och versen före evangeliet.
Tre lektorer
Inför mässan hittade Juho Kyntäjä tre läsare. Här finns det en egen läsare även för förbönerna, en trevlig detalj.
Det verkade som om uppgiften kom som en överraskning och kanske var det första gången för någon av lektorerna. Jag märkte dock att alla ställde upp tacksamt och ödmjukt. Det kändes bra att lyssna till de budskap de framförde.
Från snökaos till solskensväder
Vår glada biskop Raimo berättade att han hunnit fram till Dickursby utan problem, trots att han landat kvällen innan, strax före midnatt på Helsingfors-Vanda. Hans tjänsteresa till Island hade blivit ändrat, på grund av att det vanligtvis blåsiga och duggregniga Island fick storm och snökaos i slutet av veckan. Alla flygningar ställdes in på fredagen och biskopen tillbringade ett extra dygn i Island.
Men Gud hörde våra böner och såg till att vår kära biskop kom hem tryggt och hann till Dickursby för att tjäna sin stora familj, som länge väntat på biskopsmässan.
”Om du tror, får du se Guds härlighet”
Evangeliet lästes av kyrkoherden, fader Jean Claude Kabeza, och berättelsen om Lasarus, Marta och Maria (Joh. 11:1-45) är säkert bekant för oss alla.
I sin predikan återkom biskop Raimo till berättelsen om Lasarus, som redan hade varit död i fyra dagar, och om hans systrars sorg när de saknade sin bror. Även Jesus grät, eftersom Lasarus och hans systrar stod Jesus nära. Genom att lyfta fram detta påminde biskop Raimo oss om att Jesus genom sina tårar visade att han också var en sann människa. Denna rörande detalj öppnade återigen våra ögon. Det finns betydelsefulla saker gömda i de texter som vi hör dagligen i kyrkan. Små saker kan vara mycket stora.
Lasarus återuppstod eftersom hans gemenskap litade på Jesus och tron var stark. Hans sista dag hade ännu inte kommit.
Biskopen kom lyckligt hem från Island, men han betonade att ingen vet när den egna sista dagen är och om det ens blir någon morgondag. Det är bra för var och en av oss att varje dag reflektera över oss själva. Finns det något i mig som kan förbättras, måste jag bikta mig, hjälper jag mina medmänniskor tillräckligt, kommer jag ihåg att be om förlåtelse, kommer jag ihåg att be? Skulle jag kunna vara en bättre människa?
På den sista dagen bör sinnet vara lugnt och förtröstansfullt och hjärtat rent.
Christel Monni
***
Ärade, kära biskop Raimo!
Jag tror att jag talar för hela den församling som samlats här när jag säger: vi är mycket glada över att du har funnit en tid att komma och fira den heliga mässan här hos oss i Vanda.
För några veckor sedan lästes i söndagens evangelium en beskrivning av början på Jesu offentliga verksamhet. Jesajas profetia nämndes: ”En gång skall [Herren] återupprätta äran åt vägen till havet, landet bortom Jordan och främlingarnas Galileen” (Jes. 8:23). I sin predikan berättade fader Pedro Pérez vad som menades med ”främlingarnas Galileen”: ett område vars invånare av många skäl inte uppskattades i Jerusalem. Jag tänkte då att vårt Vanda också är ett slags främlingarnas Galileen: enligt många talar vi i fel språk, utövar fel religioner, ser kanske fel ut, är för fattiga och bor avsides. Vi har säkert alla hört dessa åsikter och vant oss vid att på många sätt befinna oss i periferin.
Därför är vi tacksamma mot Sankt Henriks församling och kyrkoherde Jean Claude Kabeza och hans föregångare för att vi redan i årtionden har blivit betjänade även här på vår hemmaplan. Tidigare hölls diasporamässan i den ortodoxa kyrkan i Järvenpää, men vid millennieskiftet flyttades den till Dickursby, där vi samlades en gång i månaden på helgdagar i den ortodoxa kyrkan. År 2015 flyttades mässan till kyrkan i Mosabacka i Helsingfors, där vi samlades på helgmorgnar, nu redan två gånger i månaden. Den nya tidpunkten och platsen fördubblade eller tredubblade deltagarantalet. Från Mosabacka kyrka flyttade vi till en ny plats hösten 2022 och då började mässan, med Vanda stads välvilliga medverkan, hållas här, i Dickursby skolans sal, två gånger i månaden. Normalt samlar mässan 100–150 deltagare.
Som jag sa är vi tacksamma för möjligheten att fira den heliga mässan här, och vi ber om att vår mässa ska få fortsätta firas och utvecklas. Vi gör vårt bästa för att liturgin ska bli vacker och andaktsfull. Denna ”vår kyrka” är dock skolans gymnastiksal och kommer i grunden inte att förändras till något annat. Även dagens kaffestund är exceptionell och har krävt insatser från hela gemenskapen. Normalt har vi inte möjlighet att samlas efter mässan.
Jag flyttade själv till Vanda, till den intilliggande Brännmalmen-kullen, år 2001. Den nuvarande emeritusbiskopen Teemu Sippo kom då för att välsigna mitt hem och berättade att det kanske inom en snar framtid skulle komma en egen kyrka och församling hit. Det är snart ett kvarts sekel sedan. Antalet katoliker i Vanda med närområden har redan vuxit till ett par tusen och vi har här en ganska fast och inte helt liten liturgisk gemenskap.
Jesus inledde sin offentliga verksamhet bland främlingarna i Galileen och valde även sina apostlar därifrån. Vår önskan här från Vandas utkanter är att du även i fortsättningen ska minnas oss i dina böner och, om möjligt, även i lite mer omfattande praktiska planer. Vi förstår säkert alla att kyrkan har lite pengar och många behov. Vi fortsätter att be för er och för vår egen gemenskap.
Juho Kyntäjä