Den Heliga Gravens riddare och damer på reträtt
Den Heliga gravens riddare eller Ordo équestres sancti sepulchri hiérosolymitani, var på sin årliga tre dagars reträtt i birgittinerklostret i Muuga, Estland. Händelsen var viktig för pga coronaepidemin var det flera år sedan en reträtt kunde ordnas i Estland. Klostret har ett utmärkt och relativt fördelaktigt härbärge för dem som vill uppleva stillhet i en religiös miljö. Rummen är rena och rymliga, maten enkel men näringsrik och god. Bemötandet är alltid finkänslig och vänligt. Den lilla kyrkan eller egentligen kapellet fyller bra funktionen som en klosterkyrka i skuggan av den medeltida enorma klosterruinen.
Ordens reträtt inleddes redan ett år tidigare då man fattar beslut om var den följande reträtten anordnas. Man träffas hemma hos varandra och diskuterar temata och tidigare erfarenheter och upplevelser. Själva reträtten inleds med en överfart från Helsingfors till Tallinn och vidare med bus till birgittinerklostret. Redan första dagen firar man gemensam mässa. Den andliga ledaren, i detta fall emeritusbiskop Teemu Sippo SCJ, håller ett anförande kring reträttens temata och andliga målsättning.
Meningen är att alla deltagare har det bra vilket kommer fram i hur man beter sig i förhållandet till andra och varandra. Man skall försöka frigöra sig från vardagens bekymmer och göromål. Meningen är att man på sätt och vis “föds “ på nytt i den helige Nikodemus anda. Genom osäkerhet blir man ödmjuk och förhåller sig till nya erfarenheter “som ett barn”. Det är egentligen fråga om att helt ändra på sin tidigare attityd. Man blir eller borde bli mera öppen för de impulser som man får eller upplever under reträtten. Meningen är att man på sätt och vis möter Kristus. Detta sker genom bön och en öppen attityd till framtiden.
Tystnaden
Allmän tystnad råder. Man söker sig till sin kammare. Man mediterar. Det finns en Bibel i alla rum som man kan läsa och vars texter man kan begrunda och fördjupa sig i. Man skall inse att allt ligger i Guds hand. Ens personliga frälsning och nåd kommer uppifrån från Gud. Man blir samtidigt objekt och subjekt.
Ute är det -14 C. Kölden tränger in i rummen. Många fryser under natten. Sömnen blir kort och hackig. Man vaknar tidigt. Klär på sig och väntar på att systrarna dvs nunnorna blir färdiga med morgonmålet, som är enkelt; gröt, frukt, några skivor bröd, kaffe och te. Allting sker under tystnad. Endast biskop Teemu läser en kort bön över maten. Man äter snabbt. Man har redan deltagit i laudes, morgonbönen. Den första egentliga meditationen börjar. Alla sätter sig i ett kallt mötesrum. Biskop Teemu inleder med bön. Temata för meditationen är Kristus sista ord på korset “de vet inte vad de gör”. Meditation handlar om förlåtelse. Egentligen är det endast Kristus som kan förlåta, men vi människor kan vara en del av denna förlåtelse process. Man blir delaktiga i Kristi förlåtelse. Vi skall förlåta i synnerhet dem som gjort oss mest orättvis illa. Dom har vi , naturligt nog, oftast svårast att förlåta. Vi skall förlåta men vi behöver inte eller ens glömma den stora orättvisan som man råkat ut av, ofta av tidigare vänner eller släktingar. Endast minnet av den upplevda orättvisan blir kvar. Det är förlåtelsen som kan befria oss och göra oss lyckliga pånytt. Vi bär inte längre på bitterheten, vi blir kanske fria från hatets börda. Men lätt är der inte.
Biskop Teemus meditation var synnerligen aktuell och viktig för oss alla. Allt hat som finns i världen i Ukraina, Ryssland, Israel, Gaza och Mellanöster, Indien, Pakistan och många andra länder och områden i världen är egentligen grogrunder för ny och mera hat och en eskalation av ömsesidigt hat. Därför är den kristna förlåtelsen så betydelsefull. För den möjliggör kärlek. Vi lever egentligen i hermeneutiska cirklar av antingen ökat hat eller alternativt förlåtelse och kärlek. Biskop Teemu hävdade att människan alltid är större än hennes skuld. Detta innebär att förlåtelse alltid är möjlig. Att inte kunna förlåta leder till stolthet, grymhet och nytt hat, som i sin tur kan leda till hämnd och därigenom till nya synder.
Individen, i synnerhet den kristna människan, skall vara tålmodig i sitt liv. Man kan givetvis inte genast glömma allt ont man upplevt, utan man måste låta hälningsprocessen mogna. Först när man kommit så långt att det överhuvudtaget är möjligt att förlåta kan man gå vidare. Denna process kan ta år t.o.m.årtionden. Det är delvis fråga om en intellektuell process, men det är i första hand råga om en “hjärtats” omvändelse. Ödmjukhet och kanske t.o.m. kärlek. Men det är mycket krävande.
Efter denna djupsinniga meditation firade vi mässa med sankt Henrik i fokus. Han är ju Finlands och vår nationalkyrkas skyddshelgon. Mässan var andäktig och meningsfull. Alla tänkte på sina egna svagheter och livsupplevelser.
Möte med Gud
Lunchen åts under tystnad. Somliga gick sedan in i sin kammare. Andra åter gick på en promenad i det fina vintervädret. Den sista meditationen som åter inleddes av biskop Teemu gällde de tio budorden. Han hävdade att man aldrig kan veta när och hur man möter Gud. Gud är en enigma, men ändå har han visat sig i mänsklig form. Gud och den Heliga Anden är som vinden som blåser vart den vill. Vi tror att vi måste leva i ett prestations samhälle. Man tror att man alltid måste vara bättre och mera framgångsrik än sin nästa. Men så är det ju inte i verkligheten. Denna bild är en falsk illusion som. Kan bedra oss. Det är egentligen en snara som djävulen sätter framför var och en av oss. Gud å sin sida bryr sig inte om våra mänskliga och jordiska prestationer såsom en högre befattning, mera egendom eller pengar och makt. För Gud är ens andliga dimension den riktgivande, den som avgör hur vil lever och upplever evigheten. Man skall inte ta jordisk berömmelse alltför mycket på allvarligt. Den kommer och går. Det viktiga är att ge tid till Gud. Man skall freda söndagen till och för honom. Det är den dagen som man borde reflektera över sitt liv, den gångna veckan med dess bekymmer och gåvor. Man skall också ge och ta tid att vara tillsammans med sina närmaste. Söndagen är inte en prestations dag. Det är inte dagen för idrottsevenemang, förströelser eller lättja. Det är den dagen som Gud själv reserverade för oss. Det är dagen då han vilade efter att ha skapat världsalltet. Det är också vår vilodag.
Biskopen behandlade också de andra budorden. Det som genomsyrar alla budord är den kristna kärleken till våra närmaste, egentligen till alla, men i synnerhet till Gud. Man skall inte bara älska dem som älskar en. Man skall inte jämföra sig med andra för då tar man kol på sitt andliga liv. Det blir liksom förgiftat. En synnerligen viktig fråga är hur man kommer loss från allt det som man har omkring sig. Ju äldre och mera erfaren man blir desto närmare kommer den dagen då man egentligen inte längre har någonting. Först genom att helt frigöra sig från det materiella blir man fri. “Freedom is just another word for nothing else to loose”.
Tystnaden fortsatte, riddarna och damerna deltog i nunnornas adoration framför det heliga sakramentet, Vi bad rosenkransen tillsamman med dem. Det blev kväll och tystnadsplikten upphörde.
Tillbaka i vardagen
Nu höll riddarna och damerna sitt gemensamma möte var man diskuterade allmänna frågor såsom nästa pilgrimsfärd. En sådan till Jerusalem tycks med tanke på det pågående kriget vara uteslutet. Man diskuterade seminarier i hemmen och möjliga nya kandidaturer. Ett nytt radikalt och historiskt beslut var att alla Nordiska och Baltiska heliga gravens ordnar håller en gemensam investitur. Iden föddes i Finland för några år sedan. Den första nordiska investituren ordnas i sommar i Oslo.
På kvällen hade vi gemensam middag på en relativt undermålig och “skrikig” restaurang “Farm” i Tallinn. Den kan överhuvudtaget inte rekommenderas. Vi slutade tidigt för fly restaurangens oljud för att sedan följande dag återvända till Helsingfors.
Den Heliga gravens ordens arbets- och kommunikations språk har blivit finskan. All dokumentation och alla möten hålls på detta språk. Det är egentligen en svaghet nu när man söker ett närmare samarbete med de övriga nordiska länderna. Men på hela taget var reträtten i alla fall en fin och berikande upplevelse.
Jan-Peter Paul