Internationaliseringen av vallfärdspraxis i dagens rysk-ortodoxa kyrka
Rainer Herrmann analyserar i FAZ (5.1.23 # 4) på vilket sätt den ortodoxa kyrkan i Ryssland utnyttjar kriget i Ukraina för sin internationella expansions- och påverkningspolitik i Turkiet i synnerhet i Ankara och Istanbul samt i Afrika. Sedan krigets början för ca ett år sedan har hundratusentals ryssar som lyder religiöst och administrativt under Moskvapatriarkatet flytt eller emigrerat till Turkiet. För att få sina religiösa och kanske också “politiska” behöv tillfredsställda har ryssarna i Istanbul grundat två nya kyrkogemenskaper vilka lyder under den ryska patriarken Kirill. Enligt Hermann tjänar dessa gemenskaper huvudsakligen Rysslands politiska behov dvs de är centrum för Rysslands anti-västlig propaganda. Man jämför Moskvapatriarkatets status i Ryssland med Stalins relation till den ortodoxa kyrkan under andra världskriget. Under världskrigets höjdpunkt, då nazi-Tyskland hotade landet med invasion, använde sig Stalin av befolkningens religiositet och den nationella ortodoxa kyrkan för att stöda sitt krig. Den ortodoxa kyrkan blev en del av krigets nationalistiska propaganda och instrument i moder-Rysslands kamp mot nazismen. Man kan här dra vissa paralleller till dagens ryska anfallskrig mot Ukraina och väst. Idag är målsättningen mera holistisk. Fienden är ett abstrakt begrepp av “väst” som ett fientligt kollektiv.
Redan 2006 mobiliserades gasjätten Gasprom för detta ändamål. Man grundade och finansierade stiftelsen för de ortodoxa nationernas enhet (Stiftung für die Einheit der orthodoxen Nationen) i Aten. Meningen var att där bygga ett betydande centrum för den rysk-ortodoxa kyrkan och dess religiösa expansion. Denna stiftelse verkar även idag i många europeiska länder. Målsättningen är oförändrad. År 2019 (5.1.2019) godkände den ekumeniska patriarken i Konstantinopel Bartholomeus I ett dekret gällande de självständiga ortodoxa kyrkorna i Ukraina. Detta ledde givetvis till en konflikt mellan Moskva och Konstantinopel. Den heliga synoden i Moskva införde ett antal motåtgärder bl.a. grundade man i Alexandria i Egypten ett ryskt-ortodoxt exarkat eller religiöst förvaltningsområde som omfattar hela Afrika. Wagner-truppernas religiösa behov borde också tillfredsställas.
Den rysk-ortodoxa kyrkan följer Ryssland politiska och militära expansionspolitik i Afrika. Ett liknande förvaltningsområde grundas (har grundats) i Turkiet. Ryssland har börjat skicka den ryska ortodoxa kyrkan trogna präster till Turkiet. Man har grundat två rysk-ortodoxa kapell i Istanbul. Det ena verkar i den ryska ambassadörens residens och den andra i det ryska generalkonsulatets utrymmen. En tredje samlingspunkt för rysk-ortodoxa kristna är den Helige Stefans kyrka i Istanbul som lyder under den bulgarisk-ortodoxa kyrkan. Detta är i sig underligt i och med att det bulgariska ortodoxa kyrkan lyder under Konstantinopel.
Man kan också diskutera den ryska ortodoxa kyrkans expansion i Turkiet ur ett logistiskt religiöst perspektiv. Istanbul är en samlingspunkt för ryska ortodoxa pilgrimer på väg från olika orter i Ryssland såsom klostret Solovetskij i Ishavet, gamla Valamo-klostret i Ladoga, ortodoxa kloster i Sankt Petersburg och Moskva via klostren i Krim till Jerusalem och munkkolonien på Athos-halvön i Grekland. Kanske är det inte huvudsakligen fråga om en religiös makt-politisk expansion utan helt enkelt om att besörja de rysk-ortodoxas själavård internationellt. Ett täcken på detta är kanske att patriarken i Konstantinopel inte exkommunicerat den ryska patriarken Kirill.
I Finland har den ryska ortodoxa Moskva-trogna kyrkan inte varit särskilt aktiv. Vissa informella försök har gjorts att grunda nya kyrkor bl.a. på Åland. Dessa initiativ har inte lett till konkreta åtgärder. Givetvis finns det ett religiöst och kanske också ett politiskt tryck att grunda nya rysk-ortodoxa församlingar även i vårt land. I Finland bor det tiotusentals ryssar. De flesta verkar vara helt ointresserade av religion. I ett allt mer ateistisk och sekulariserat land, såsom Finland, är kanske inte grundandet av nya kyrkor en politisk prioritet. Antalet kristna i vårt land sjunker snabbt och tydligen på ett bestående sätt. Religionspolitik har inte i vårt land en hög status. Religiös propaganda och religiositet är anatema.
Jan-Peter Paul
