Halleluja – ära vare Gud
Den kristna kyrkan och judendomen upprepar i många sammanhang ordet halleluja eller ära vare Gud. Inom den katolska liturgin har begreppet en upphöjd status i och med att ordet upprepas i samband och inför läsandet av det Heliga Evangeliet. Själva begreppet har dock en bredare mening och omfattar också tacksägelse till Gud och glädje.
Ordet härstammar från Gamla testamentet och består egentligen av två begrepp. Det ena är begreppet ära som här tolkas som ett kollektivt begrepp och omfattar många människor eller alla närvarande. Det andra begreppet är ordet för Gud eller egentligen orden “ära Gud”. Den kristna kyrkan omfattade tidigt det gemensamma begreppet halleluja, som från början av kyrkans historia var en del av den kristna traditionen både i väst och öst. Enligt vissa källor sjungs ordet halleluja enligt ett traditionellt afrikanskt rytmiskt mönster som omfattar upprepning av ordet. Halleluja borde alltid sjungas av en kör i och med att begreppet är kollektivt och omfattar hela gemenskapen och dess bön till Gud. Detta sätt att be framhäver och förstärker begreppets religiösa betydelse och ordets kollektiva och gemensamma karaktär. Alla närvarande ärar Gud, ingen är bortglömd eller saknas. Alla kristna bildar ju sist och slutligen kyrkan.
Ordet halleluja sålunda hör till alla. Begreppet finns inte endast i den västerländska och österländska, ortodoxa traditionen, utan också i betydande grad i bibeln hos judendomen som framgår i Gamla Testamentet. Olika källor lyfter fram psalm 150 “Guds lov” som ett av de bästa exemplet på en “halleluja-psalm”:
Halleluja!
Loven Gud i hans helgedom,
Loven honom i hans makts fäste.
Loven honom för hans väldiga gärningar,
Loven honom efter hans stora härlighet.
Loven honom med basunklang,
Loven honom med psaltare och harpa,
Loven honom med puka och dans,
Loven honom med strängspel och pipa,
Loven honom med ljudande cymbaler,
Loven honom med klingande cymbaler.
Allt vad anda har love Herren.
Halleluja!
Västerländsk tradition
I den katolska västerländska traditionen sammankopplas begreppet halleluja med bönen “Gloria in exelcis Deo”. Halleluja hör nära till Påsken och firande av denna kristna höjdpunkt. Man vill sjunga ära till Gud för gåvan av hans frälsning av hela mänskligheten. Halleluja hör också nära till gospelsånger och till negerslavarnas frihetssträvanden i Förenta Staterna. Man vill sjunga Guds glädje och om sin egen frihet på samma sätt som judarna sjöng när de blev fria från Egyptens ok.
Enligt den västerländska traditionen sjungs halleluja inte under fastetiden före påsken. Fastetiden är inte en tid av glädje utan en tid av försakelse, självrannsakan och om insikt av att Gud gav sin enfödde son Jesus Kristus för vår frälsning från arvssynden och vår delaktighet i hans kommande uppståndelse.
Österländska traditionen
I allmänhet inleds och slutar en psalm eller text med ordet halleluja. I den österländska traditionen har man lyft fram begreppets centrala roll i mässfirandet. I den katolska bysantinska traditionen sjungs halleluja i flera sammanhang som en integrerad del av den heliga liturgin. Man sjunger även halleluja under fastetiden för man kan alltid tacka Gud och ära honom. Han behöver ingen bestämmelse eller ritual för en speciell period när man inte kan göra det. Man talar om halleluja-dagar.
Jag minns när jag som hörande till den katolska bysantinska traditionen i Finland deltog i dess liturgi i Ekumeniska Centret i Kvarnträsk under påsktiden. Centrats ledare, ärkediakonen fader Robert de Caluwé hänvisade ofta till halleluja-begreppets religösa betydelse och till betydelsen av halleluja-psalmerna i bönelivet. Han lyfte inte fram klagopsalmerna eller de psalmerna var man ber eller sjunger när man är i nöd, klagar på Gud eller är utan förtröstan. I stället tog han alltid upp halleluja-psalmerna var man ärar och tackar Gud. Temata för olika halleluja-psalmer är många. Författarna lyfter fram bl.a. Israels otrohet och Herrens trohet men också hans stora välgärningar mot sitt folk, omsorg för den ringa/fattiga och underbar räddning.
Hallelujapsalmerna är ofta lov- och tacksägelsesånger var man söker tröst hos Gud och t.o.m. psalmer vilka befattar sig med miljön såsom i psalm 135:
Halleluja!
Herren kan göra vad han vill,
I himmelen och på jorden,
I haven och i alla djup;
Han som låter regnskyar stiga upp från jordens ända,
Han som låter ljungeldar komma med regn
Och för vinden ut ur dess förvaringsrum;
Halleluja!
Den som har intresse kan såsom mången annan söka tröst och visdom i hallelujapsalmerna. Det som jag vill lyfta fram är psalmerna 106, 111, 112, 113, 135, 146, 147, 148, 149 och 150. De är alltid läsvärda.
Jan-Peter Paul
