Benedikt – teologen på Petri stol

I svenska medier ges en övervägande negativ bild av Benedikt XVI. Det enda som bedöms odelat positivt är hans beslut att avgå, vilket framställs som modigt och radikalt. För övrigt betecknas han som en ultrakonservativ påve, vars pontifikat präglats av pedofilskandaler och underlåtna reformer.

De svenska bedömarna ansluter här till den kritik som riktats mot påven från liberalkatolskt håll och har inte mycket förståelse för den beundran och tacksamhet för den nu bortgångne påvens gärning som uttrycks av katoliker världen över.

Som prefekt för kongregationen för trosläran från 1981 var kardinal Joseph Ratzinger påven Johannes Paulus II:s närmaste medarbetare. På många sätt kom han att påverka den kyrkliga utvecklingen under denna tid.

Vid sidan av sitt ämbete fortsatte Ratzinger att arbeta som privatteolog, och han gav under denna tid ut en rad arbeten. I dem förenar han djuplodande teologisk-filosofisk analys med reflexion över kyrkans och den kristna trons ställning i det moderna samhället och alla de problem som kristenheten ställs inför världen över.

Vad man framför allt slås av när man läser Benedikt/Ratzingers teologiska arbeten och hans läroskrivelser, tal och predikningar som påve är föreställningen att tillvaron måste ses i ett evighetsperspektiv, och betoningen av bindningen vid Guds vilja sådan den kommer till uttryck i kyrkans tro och lära. En påves främsta uppgift är därför att värna och förmedla kyrkans tro och att se till att den nödvändiga anpassningen till tidens krav sker inom dess ramar. Exempel på detta är det kyrkliga läroämbetets nej till homosexualitet och kvinnliga präster.

Denna hållning beror, förklarade han, inte på att kyrkans ledning inte vill utan att helt enkelt inte kan ändra på dessa lärosatser. Den inomkyrkliga kritiken såg han främst som ett didaktiskt problem och som en konsekvens av ett sekulariserat tänkande. Han brukade i detta sammanhang framhålla att ingen är tvingad att tillhöra den katolska kyrkan, men att den som vill göra det måste acceptera dess tro och lära.

I Benedikt/Ratzingers teologiska arbeten och kyrkliga förkunnelse finns ett tydligt kulturkritiskt element. Så ställde han sig kritisk till nyliberalismen och har som teolog uttryckt viss förståelse för de antivästliga reaktionerna i tredje världen.

Han brukade också varna för den relativismens diktatur som han menade brett ut sig i västvärlden och som yttrar sig i en strävan att påtvinga alla ett visst tänkande. Mot denna nya form av totalitarism måste, menade han, kyrkan värja sig, och han vände sig med skärpa mot tendenser att förväxla kyrklig reform med anpassning till den gängse tidsandan.

Hans valspråk “sanningens medarbetare” uttrycker hans strävan att medverka till att kyrkan mitt i en relativistisk värld skulle förbli en gemenskap där man frågade efter trons sanning och vågade stå emot konformismens tryck.

Liturgin har alltid varit ett viktigt tema för Ratzinger, vilket också kom att prägla hans tid som påve. Gudstjänsten framställer han som det kristna livets källa och höjdpunkt och som ett uttryck för en tidsöverskridande gemenskap som aktualiserar och föregriper det eviga livet och ger en föraning av Guds härlighet.

Han varnade för tendensen att, som han uttryckte det, omvandla gudstjänsten till en självfabricerad gemenskapsritual eller instrumentalisera den för politiska syften.

För att markera kontinuiteten med kyrkans liturgiska tradition återinförde han en rad äldre bruk i gudstjänstlivet. Han gjorde också den mer ceremoniella liturgi som var gängse fram till gudstjänstreformen på 1970-talet till en “extraordinarie” form vid sidan av den reformerade liturgin.

Dessa åtgärder var ett led i hans strävan att återföra traditionalistiska utbrytargrupper till den katolska gemenskapen, men framför allt ett uttryck för den kontinuitetens hermeneutik som kom att bli ett signum för hans pontifikat.

Benedikt XVI betraktas allmänt som en skarp intellektuell tänkare och som en av vår tids främsta katolska teologer. Det är som teologen på Petri stol han går till historien. Hans mycket omfattande teologiska författarskap handlar om allt från dopets, eukaristins och bönens specifika betydelse, till de stora trosbekännelserna och förhållandet mellan skrift och tradition och mellan tro och vetande.

Han tog sig också an befrielseteologin och den islamiska utmaningen, frihets- och samvetsbegreppet samt betydelsen av kristna värdetraditioner för den pluralistiska demokratin och för försvaret av mänskliga rättigheter. Här möter man den katolska kyrkans tro i hela dess rika mångfald.

Som få moderna teologer lyckades han förena vetenskaplig stringens, akademisk lärdom och öppenhet gentemot tidens problem med personlig fromhet och trohet mot kyrkans lära och tradition. Som en röd tråd löper strävan att lyfta fram den kristna trons fundament och att visa på vårt behov av Gud. För mig personligen öppnade hans teologiska författarskap vägen till den katolska tron.

Yvonne Maria Werner

Professor i historia, Lund

Debattartikel i dagen.se 5.1.2023