Andra Vatikankonciliet och den nya konflikten gällande riter

Det andra Vatikankonciliet (1962-1965) är åter på tapeten. Nu gäller frågan den traditionella romerska mässan som hålls på latin enligt senmedeltida mönster med gregoriansk musik. 

Det är viktigt att konstatera att den pågående rit-konflikten på inget sätt gäller andra traditioner för mässfirandet såsom den österländska eller bysantinska katolska mässan. Den har överhuvudtaget inte berörts i de pågående rit-konflikterna. Inte heller konciliet behandlade denna rit.

Den nya konflikten

Konflikten fick offentlighet när påven Franciskus i juli i år (16.07.2021) publicerade sitt apostoliska brev i form av motu proprio “Traditionis custodes” var han på ett relativt rakt sätt gav direktiv gällande den latinska mässans reformer som man beslöt efter Andra Vatikankonciliet. Emerituspåven Benedictus XVI hade 2007 gjort det lättare att fira mässa enligt 1962-års liturgiska rit och form med sitt motu proprio “Summorum Pontificum”. Efter detta har firandet av den romerska mässan blivit vanligare i bl.a. Förenta Staterna, England, Frankrike och vissa latinamerikanska stater. 

Emerituspåven förutsåg dock problem med detta t.ex. i sitt verk ”Eschatologie” då han talar om en traditionskris. Det är i sista hand fråga om kyrkans enhet, påvens makt och ställning som ledare av hela den globala katolska kyrkan. 

Påven Franciskus främsta oro är faran för kyrkans enhet och hotet som denna möjliga olydnad kan leda till, nämligen att man inte längre håller fast vid kanske andra reformer och beslut som infördes i samband med det Andra Vatikankonciliet på 1960-talet. Hans oro är befogad på grund av att biskopar i många stift har tillåtit verksamheten fortsätta i oförändrad form. Däremot har man i bl.a. Polen och vissa Latinamerikanska länder förbjudit denna sekelgamla traditionella rit. Det är fråga om att följa de beslut som fattats och om att inte splittra kyrkan dvs upprätthålla kyrkans liturgiska enhet och strukturer. 

Påven har kanske i sin skrivelse kommit att tänka på de betydande problem och splittring som ärkebiskop Marcel Lefebvre i Frankrike orsakade i och med att han starkt höll fast vid den traditionella tridentinska liturgin. Msgr. Lefebvre ansåg att den nya riten i flera punkter var i strid med viktiga trossatser. Vatikanen var i detta sammanhang orolig att konflikten t.o.m. skulle splittra Kyrkan. Vatikanen var också orolig för att många beslut som gjordes i Andra Vatikankonciliet gällande bl.a. ekumeniken, religionsfrihet och kollegialitetens princip skulle vara hotade. Man talade om t.o.m. om förakt gentemot Vatikanen. Det var och är idag kanske också fråga om makt, status och prestige. 

Liturgin och eukaristin prioriteter

Den heliga liturgin behandlades i dokumentet “Sacrosanctum Concilium” som godkändes 4.12.1963. Målsättningen var att aktivera de kristnas religiösa liv på ett sätt som bättre motsvarar tidens krav, levnadsbetingelser, värderingar och samhälle. Andra målsättningar var att möjliggöra ett starkare samarbete med andra kristna samfund och slutligen att föra kristna och andra närmare den katolska kyrkan. I detta sammanhang spelar givetvis den heliga eukaristin en avgörande roll. Man ville att katoliker bättre kunde leva sitt religiösa liv i detta heliga mysteriums anda. Kyrkan är dualistisk med både en mänsklig och en andlig dimension. Kyrkan har alltid och kommer alltid att vara pilgrim i världen och historien. Den heliga kyrkan är Guds tempel på jorden och den Heliga Andens säte. 

Förändringarna i liturgin gällde endast den latinska riten. Den tusenåriga österländska riten berördes inte. Däremot konstaterade konciliet att dessa riter bibehåller den katolska traditionen. Dessa riter skall bevaras, upprätthållas och stödas på alla möjliga sätt. Förändringarna skall vara små och försiktiga, gjorda först efter omfattande diskussion. 

Den bysantinska liturgin utvecklades i början av 2000-talet. Man ville bibehålla ritens mystiska natur i och med att riten är en reflexion eller ikon dvs bild av den kristna mystiska realiteten. Utvecklingen var inte spontan och gällde endast marginella aspekter av denna liturgi. I Finland försvann den bysantiska riten i och med att verksamheten inom det Ekumeniska Centret i Kvarnträsk i Esbo upphörde i samband med prästerskapets död. Inga nya eller unga präster av denna rit har kallats till Finland efter det. De ukrainska uniaterna får dock importera en präst några gånger i året för att hålla mässa enligt den bysantiska liturgiska traditionen i en kyrka i Finland. 

Koncilfäderna ville reformera den latinska liturgin enligt följande principer:

• Alla bestämmelser gällande den nya liturgin fastställs av påven som ensam har auktoritet att fatta beslut i dessa frågor. Gällande specifika lagar kan lokala biskopar fatta beslut enligt gällande kanoniska lagar. 
• Även enligt gällande kyrkolag kan regionala biskopskonferenser påverka hur den liturgin verkställs. 
• Ingen annan, inte heller en enskild präst, kan på något sätt tillägga eller bortta någonting från liturgin. Inga “innovationer” är tillåtna. Liturgin är statisk till sin natur och innebörd.
• Läsandet av de Heliga Skrifterna, i synnerhet Bibeln, har förstärkts enligt exempel från de österländska och bysantinska riterna. Överhuvudtaget borde läsningarna och förklaringarna kring dem betydligt utvecklas och expandera. Bibeln är allt mer i centrum inom liturgin, tillsammans med den heliga eukaristin.

Konciliet uppmärksammade mässtjänarnas, lektorernas, körens genuina liturgiska roll. Man poängterade och understödde församlingens aktiva deltagande i liturgin. Här nämndes och uppmuntrades uttryckligen till svar, sjungande av psalmer och hymner samt användandet av kroppstecken i Guds ära. Man ville ha en mera “levande” kyrka som mer motsvarar människans natur och värderingar hur man uttrycker glädje och lycka. Olika kulturella traditioner skulle också få utrymme i den nya liturgin. 

Liturgin skulle vara kort, klar och undvika repetitioner. För Gud räcker en kort bön. Latin förblir visst liturgins språk, men i många delar av mässan kan det vara nyttigt att använda språk som församlingen förstår, i Finland kanske främst engelska och finska. I alla fall måste biskopen skapa en verklig känsla av gemenskap och religiositet i sitt stift. Han är verkligen den lokala kyrkans ledare och måste verka som sådan. Han måste gå ut bland sina medlemmar så att alla känner sig hemma i den kyrkliga gemenskapen.

Konciliet beslöt att utveckla äktenskapets sakraments så att det på ett klarare sätt visar den nåd man får genom sakramentet och visar parternas ansvar samt uppgifter gentemot varandra. Den liturgiska musikens roll förstärktes genom att betona gregorianska sångens roll och orgel som det ytterst lämpliga instrumentet för liturgin samtidigt när man ville stöda utveckling av nya kyrkomusikverk. Den nyskrivna musiken skulle utvecklas till en integrerad del av själva liturgin. 

Den heliga eukaristin kunde i framtiden delas ut i båda formerna, bröd och vin, i särskilda fall. Förutom detta förnyades ett stort antal andra riter. Reformerna i jämförelse med det tidigare var betydande. Förutom detta måste materialet översättas till de lokala språken. 

Andra Vatikankonciliet åter aktuellt

Det andra Vatikankonciliet kallades samman av påven Johannes XXIII och fortsatte efter hans död under påven Paul VI ledning. Några tycker att konciliet var den mest betydande händelsen i den katolska kyrkan på närmare 1000 år. Dess grundläggande målsättning var att definiera och utveckla kyrkan på ett sätt att den lättare kunde verka i dagens allt mer sekulariserade och materialistiska värld. Man ville helt enkelt aktivera kyrkan, prästerskapet, lekmännen och styra den heliga katolska kyrkan in i den moderna tiden. 

Totalt fattade man beslut och direktiv som omfattade hundratals initiativ, förslag och dokument. Listan på administrativa och strukturella förändringar var och är imponerande. Kyrkan hävdade och hävdar sin roll som den kyrka som Gud genom Kristus grundade för att frälsa mänskligheten och leda den och alla troende till salighet och till himmelriket. Kyrkan har sålunda en eskatologisk roll såsom emeritus påven Benedictus XVI så klart argumenterar i sitt verk kring detta temata. 

Den kanske mest omfattande förändringen gäller den heliga liturgin och eukaristin. Andra initiativ gäller kommunikationen med samhället, kyrkans grundläggande frälsningsuppgift, förhållandet till de österländska kyrkorna, ekumeniken, biskoparnas roll, det religiösa livet, prästutbildningen, utbildningen av kristna i allmänhet, kyrkans förhållande till icke-kristna religioner, uppenbarelsen, det kristna folkets betydelse, religiös frihet, missionsarbetet, hur prästerna skall leva och slutligen kyrkans roll i det moderna samhället. 

Arbetet och diskussionen kring det Andra Vatikankonciliet fortsätter som vi fått uppleva med påven Franciscus skrivelse gällande firandet av den heliga mässan. Kyrkan är en pilgrim som på ett hermeneutiskt produktivt sätt ständigt får en bättre förståelse och kunskap om Guds vilja och plan, den katolska tron och slutligen sin uppgift i världen.

Jan-Peter Paul

Reflexioner och återblick om konciliet fortsätter i framtiden.