Solsjenitsyn: Religionen i Sovjetunionen på 1970-talet

Den ryska författaren Aleksandr Solsjenitsyn (1918-2008) som hedrades med Nobel priset i litteratur 1970 skrev några korta noveller om den kristna kyrkans tillstånd och praxis under sovjettiden i Ryssland. Solsjenitsyn berättar i en av novellerna “Zachar – Kalita” om ett besök till slagfältet i Kulikova nära Don. Där kämpades en stor strid mellan den Gyllene Horden och ryssar som försvarade sig mot mongolernas angrepp. I striden deltog närmare 200 000 man, 125 000 mongoler och 80 000 ryssar. Mongolerna decimerades och ryssarna förlorade 40 000 man.

På slagfältet fanns ett omfattande och fint monument och en övergiven kyrka. De döda ryssarna hade begravts i åtta dygn. Kyrkan helgad åt munken Sergej Radonezjski (1320-1392) var på 1970-talet fullständigt decimerats. Den ursprungliga byggnaden hade byggts som en fästning. Nu var allting bortplockat, inte ens golvet fanns kvar. Man gick på sand. Ikonostasen var bortplockad och använts som byggnadsmaterial eller så hade man äldat med det. Nobelpristagaren är chockad över hur man förhåller sig till en kyrka som hedrar minnet av en betydande historisk händelse i Rysslands historia och alla de döda som uppoffrade sig.

I novellen “Påskprocessionen” beskriver författaren stämningen i en påskprocession som hölls under sovjettiden kring patriarkatkyrkan i Peredelkino några kilometer utanför Moskva. Idag är området skyddat och residensstad för Rysslands patriark Alexei II. Flera berömda författare och kulturpersonligheter har verkat på området inklusive Michail Bulgakov.

Femtio år efter den ryska revolutionen var området utanför Kristi Förklaringskyrka som en dansbana i en avlägsen arbetarby. Unga skriker fräckheter till troende som samlats inne i kyrkan och utanför för att delta i påsknattens procession. Många är fulla och röker inne i kyrkan. Man spelar hög dansmusik för att överrösta kören som sjunger påskens psalmer. Milisen kontrollerar området, men ingriper inte. Firandet av Kristi uppståndelse domineras av skrattandet och spottandet inne i kyrkan, man svär över försäljningen av ljus “kyrkans jävla business”.

Processionen kring kyrkan inleds vid kyrktrappan med personer som bär på tända lyktor, bakom dem kommer kyrkfanorna och de “heliga” kvinnorna. De är åldriga, har fasta, skärpta ansikten beredda att dö för sin tro. Kvinnorna sjunger påskens heliga psalmer och sånger. Bråkstakarna lugnar sig en smula. Efter de “heliga” kvinnorna kommer prästerna och diakonerna, men inte patriarken. Honom har man övertalat att avstå från påskprocessionen.

Detta är hela processionen. Inga gudfruktiga deltar i processionen – en påskprocession utan bedjande, en påskprocession utan korstäcken.

Mycket har ändrats sedan Solsjenitsyn skrev dessa rader. Idag är Peredelkino – området en betydande vallfarts- och turistort. Författaren hade rätt i sin spådom om kyrkans framtid i Ryssland. Allting förändrades.

Jan-Peter Paul

Källa: Solsjenitsyn A. (1970), Högra handen, Wahlström & Widstrand, Stockholm (190 sidor).