Den synodala processens fortsättning

Jag har svårt att föreställa mig att den pågående synodala processen som nu av påven Franciscus förlängts med ett år kan slutföras under hans tid. Processen har varit svår i vissa länder. I andra länder och kanske helt allmänt ointressant och kanske ovidkommande för de flesta katolikerna i världen. Man bryr sig helt enkelt inte om kyrkan och hur den borde utvecklas för att föra fram det kristna budskapet under vår tid och i framtiden. Endast kring en tiondel av katolikerna har tillsvidare brytt sig om att delta i processen. Orsakerna till detta är många. Jag kan tänka mig att många katoliker inte känt till hela processen eller på vilket sätt de kunde delta i den. Det är då fråga om ett kommunikationsgap. En annan orsak är att ansvaret för deltagande har getts åt varje enskild katolik som kunde bilda grupper för deltagandet. Man vet inte hur man skall organisera sig.

Kanske många katoliker helt enkelt inte bryr sig om hur kyrkan borde utvecklas i framtiden. Man är nöjd med det man har. Bra så. Det kan också vara fråga om bristen på kunskap om vad den katolska kyrkan egentligen står för. Vi känner kanske inte tillräckligt till vår egna tro. På grund av denna bristande kunskap ”vågar” man inte säga sin åsikt. Ingen utbildning eller ens systematisk information i form av seminarier eller andlig ”mentor” har satts upp. Åsiktsfrihet gäller.

Givetvis är det svårt att aktivera 1,4 miljarder katoliker från hela världen i en så krävande och omfattande process som den synodala processen är. I praktiken har detta lett till att vissa aktiva grupper tagit över delar av processen. Den synodala processen har ”radikaliserats” var dessa grupper fört fram sina åsikter gällande frågor såsom kvinnornas roll i kyrkan i synnerhet frågan kring prästämbetet, samkönade äktenskap, abort och eutanasi och andra frågor som går stick i stäv emot grundläggande trosfrågor. Det har utvecklats till en ny reformation var ”allting” ifrågasätts. Denna utveckling har lett till motsättningar och gruppbildning i många länder såsom Tyskland. I andra länder har diskussionen blivit passiv. Man vill helt enkelt inte framföra en ståndpunkt i dylika känsliga frågor. Kyrkan har blivit splittrad i tre grupper; en radikal grupp som vill ändra på grundläggande trossatser och traditioner, en annan grupp som motsätter sig detta och håller fast vid det som beslöts under det Andra Vatikankonciliet i början på 1960-talet, och en tredje grupp som helt enkelt inte bryr sig om gällande kyrkans framtida utveckling. 

Det är klart att påven Franciscus är orolig. Den synodala processen står stilla. Men den har lyft fram stora motsättningar inom kyrkans lära mellan dem som radikalt vill ”reformera” kyrkan också dess tro och dem som vill bevara status quo. Det finns risk att vissa grupper lämnar kyrkan för att grunda egna ”katolska” ”kyrkor”. Den synodala processen har sålunda lett till en viss kris inom kyrkan. Denna kris går inte bort bara för att man nu beslutat förlänga tiden för att ge kommentarer. 

Enligt min åsikt borde vi på nytt analysera de texter och förändringar vilka beslöts om under det Andra Vatikankonciliet. Materialet är synnerligen rikt och ger möjligheter att utveckla kyrkan utan att därför försöka införliva alla troende in en utvecklingsprocess. Handledning från kyrkan via t.ex. seminarier och skriftlig praktisk information borde kanske delas ut i församlingarna. I Finland kunde t.ex. AC eller Studium Catholicum ta initiativ i detta. 

Påven Franciscus har initierat en process som nu hotar grundläggande strukturer inom kyrkan och som kan i värsta fall leda till splittring. Han kommer knappast p.g.a. sin ålder att föra denna process till sitt slut. Den synodala processen kommer att vara med oss en lång tid. Givetvis kan en framtida påve lägga ner en del av processen. Men Pandoras ask är nu öppen. 

Vi finländska katoliker har gett våra kommentarer till processen. Detta har informerats till alla via Katolsk informationstjänst KATT. Nu har vi en möjlighet att komma med nya initiativ och idéer gällande sättet hur kyrkan kan utvecklas i framtiden. Denna möjlighet borde vi använda oss av. Vi är en multikulturell kyrka med många nya medlemmar. Deras tankar borde införlivas i våra kommentarer. Har faktiskt våra filippinare, afrikaner och vietnameser ingen åsikt om hur kyrkan borde utvecklas? Är det faktiskt så att bara några få ”ursprungliga” finländska katoliker har åsikter om detta? 

Jan-Peter Paul