Den värdeliberala tidskriften The Economist (10.11.2018) har en omfattande recension av John Grays verk ”Seven Types of Atheism” (2018). Boken är en kritik av ateismen som filosofi var dess tankegångar inte förs till sin logiska slutsats d.v.s. till en existens utan framtidshopp. Han anser att ateismen är ett slutet tanke- och värdesystem var Gud byts ut mot någon form av sekulär humanism inom vetenskap och politik. Ett exempel härpå är de Grönas politiska värdesystem. Det ateistiska värdesystemet är exkluderande och till sin natur intolerant.
The Economist är uppenbart störd och kanske orolig av Gray’s tankegångar och logiska progressiva sätt att diskutera frågan. Kritiken omfattar tre huvudargument. För det första är Gud inte en kristen Gud. För det andra är utveckling är en illusion. Gray anser att fred, välfärd, ärlighet och hygglighet är goda saker. Men de fattiga finns alltid med oss. För det tredje kan man inte omfatta kristendomens moraliska värderingar utan dess etik. Dilemmat är att man förlorar en fast punkt i existensen. Tidningen slutar sin kritik med den cyniska kommentaren att om någon vill upprätthålla sin moraliska hållning i en osäker mänsklig värld är det bäst att man söker sig till en gammalmodig religion.
Frågan kring ateismen var aktuell i den katolska kyrkan under 1960-talet då tre omfattande dokument kring ateismens problematik publicerades: Ecclesiam suam (6.8.1964) av påven Paulus VI och Lumen gentium och Gaudium et spes av Andra Vatikankonciliet.
Kyrkan anser ateismen vara en av vår tids alvarligaste frågor. Begreppet indelas i tre kategorier (1) praktiskt materialism, (2) ateistisk humanism och vår tids ateism grundad på (3) ekonomisk och social liberalism.
Ateismen är synd mot kristna grund- läggande trossatser och de första budorden. Individuell ateism underbyggs av att man är slarvig i hur man praktiserar sin tro, kunskapen om vad vi tror är svag eller kanske förvrängd – man vet egentligen inte vad man tro. Detta påverkar på ett radikalt sätt ens ekonomiska, sociala, moraliska och religiösa liv. Man blir ett dåligt exempel för sin omgivning och för sina medmänniskor. Agnosticismen eller tron på en ”högre varelse” är också en form av ateism. Det är därför som bl.a. frimurare blivit exkommunicerade från kyrkans gemenskap.
Påven Paulus VI hävdar, såsom kyrkan gör i katekesen, att ateismen är ett av vår tids allvarligaste problem. Han identifierar flera slag av ateism. Han lyfter fram i synnerhet de katoliker som inte bryr sig om att lära sig om Gud och inte i större grad bryr sig om religionen. Orsaken finns i deras överstora intresse för världsliga ting och aktiviteter. I stället för söndagsmässan för man t.ex. barnen till en idrotts- och annan fritidsverksamhet. Man syndar då både mot sig själv, mot barnet och genom sitt exempel mot de som lever i vår omgivning. Man är inte fri från skuld.
Modern ateism är till sin natur systemisk för man vill bli fri från att vara beroende av Gud. Denna tankegång förstärks av vår teknologiska utveckling som kan leda till att individens andliga liv degenereras och man förlorar trons och den religiösa kunskapens djup. Den moderna ateismens fara är att den ekonomiska och sociala emancipationen hotar och förvränger ens framtidshopp. Ekonomisk verksamhet samt social framgång, viljan till rikedom blir dominerande i ens liv. Staten fråntar också genom sina beslut individen möjligheter att praktisera sin tro. Exempel härpå är t.ex. butikernas söndagsöppet var individen lockas till ökad konsumtion och implicit till större lycka och tillfredsställelse. Staten stöder och befordrar sålunda ateismen i samhället och ”drar människan bekom ljuset”. De arbetande nekas också möjligheten till vilodag.
Tro och ateismen är temata som alltmer blir aktuella i vår tid. Alla kan inte konsumera eller få allting. Den individuella friheten leder till aktiviteter som redan allvarligt påverkar samhällets sociala och ekonomiska strukturer. Familjerna splittras och barnen mår dåligt. Många fattar beslut att inte överhuvudtaget skaffa sig barn eller gör det för sent för att man saknar framtidstro och förlorat hoppet. Den ekonomiska och den sociala framgången har allt mer blivit de dominerande värdena. Det individcentrerade samhället dominerar på empatins och den sociala gemenskapens bekostnad. Ensamheten är vår nya folksjukdom. Det liberala konsumtionssamhällets följder blir allt mer på fallande. The Economist (17-23.11.18) söker lösningen i en återuppväckt kapitalism, i synnerhet privatkapitalism och framför begreppet ”kapitalismens revolution”, egentligen motrevolution. I Finland arrangerar banker kurser och rådgivning för allmänheten i riskbelagd aktiesparande. Vi skall som placerare och nya kapitalister rädda det liberala kapitalistiska konsumtionssamhället.
Bankerna (bl.a. Danske bank) och storbolagen (tex. bilindustrin) agerar allt mer oärligt och bedrar den stora allmänheten. Kapitalismens revolution har inte en kristen innebörd. Den går ut på att utnyttja konsumenten och individen. Den är också en form av ateism.
Jan-Peter Paul