Pilgrimsfärd längs franciskusleden
I Europa har vi hundratals pilgrimsleder var man vandrar mot en helig plats, ofta en kyrka eller en martyrgrav. De främsta pilgrimslederna är de vilka leder till Jerusalem, Rom och Lourdes. En viktig led är Franciskusleden vilken börjar i Florens och slutar i Rom (La Via di Roma, La Via Francigena di San Francesco).
Jag har tidigare vandrat de första 450–500 km fram till staden Rieti, var den sista delen av leden börjar. Vår, dvs tre äldre män från Finland, vandring inleddes en vacker höstdag i september och bestod av flera anhalter. Den mest intressanta var klosterstaden Farfa som omfattar ett birgittinerkloster. Staden anses också vara en av benediktinernas huvudsäten i Europa. Under den drygt 100 km långa leden träffade vi många vänliga och hjälpsamma italienare inte minst Luigi och olivproducenten/odlaren “Marco” som gav oss en lång skjuts efter det att vi tappat bort oss. Vi bodde på refuger, hotell och hos privata familjer. Kostnaderna för inhysning var små och den fördelaktiga trakteringen alltid god. Leden är välmärkt och inte oöverkomlig även för personer som närmar 80 år. I några fall går man genom privat mark som kan leda till omvägar och att vandringen kan förlängas med tiotals kilometer. Totalt blev vår pilgrimsfärd ca 160 km lång.
Framme i Rom bosatte vi oss i ett f.d. nunnekloster Casa di Santa Francesca Romana a Ponte Rotto i stadsdelen Trastevere. Hotellet är fördelaktigt och kan rekommenderas om man besöker Rom. I Rom besökte vi Peterskyrkan och lyckades få t.o.m. audiens med påven, vår kära Franciskus. I denna allmänna audiens lyfte påven fram pedofiliskandalen i Frankrike var han satt ansvaret och skulden på landets tydligen moraliskt slappa biskopar vilka flyr sitt moraliska ansvar. De fick nu hård kritik och en speciell uppgift att lösa problemet. Prästerskapets pedofiliperversioner måste upphöra. De franska biskoparna måste komma med bestående förändring och noll-tolerans. Många präster kommer säkert att förlora sina poster. Efter detta läste påven en bön för offren. Han var mycket upprörd.
Minerva-basilikan och det finska kapellet
Många av våra nordiska grannar har sina egna kyrkor och kapell i Rom tillägnade ländernas skyddshelgon. De svenska katolikerna har kyrkan vid Piazza Farnese dedikerat till den heliga Birgitta, Norge ett kapell i San Carlo al Corso -kyrkan dedikerat till landets skyddshelgon sankt Olav och danskarna ett altare dedikerat till sankt Knut i Santa Maria in Traspontina på Via della Conciliazione.
Vi hade som målsättning även att besöka Santa Maria Sopra Minerva -basilikan var det enligt hörsägen finns ett kapell tillägnat Finland. Basilikan är från 700-talet. Den är byggd på Minervium, en hednisk “helig” plats grundad av Pompejus 61 före Kristi födelse. Där fanns tre hedniska helgedomar nämligen templet som helgade gudinnan Minerva, ett annat var tillägnat kaldéernas Isis, och ett tredje som var helgat till gudinnan Serapis. Platsen var sålunda sedan antiken en “helig” plats.
Basilikan har ombyggts ett flertal gånger. Den är idag ett sammelsurium av byggnadsstilar. I denna stora helgedom finns ett betydande antal kapell och gravar av kyrkliga dignitärer. Främst är basilikan känd för att där ligger den heliga Katarina av Siena (1347–1380) begraven. Hon är en av kyrkans få kvinnliga kyrkolärare (doctor Ecclesiae). Begraven i basilikan finns också Beato (Fra) Angelico, som den helige påven Johannes Paulus II år 1984 proklamerade konstnärernas globala skyddshelgon. Ansvaret för upprätthållande av basilikan ligger hos dominikanerorden.
Biskop Henrik och det finska kapellet
Enligt hörsägnen fanns (finns) det i basilikan ett betydande eller i alla fall stort konstverk av Sakari Pykälä (1926–1996). Konstverket är en 230 kg tung och hög av trä snidad staty i naivistisk stil av biskop Henrik (+1156), Finlands skyddshelgon. Statyn torde finnas i ett av basilikans många sidokapellen. Vi träffade vaktmästaren som verkligen bekräftade att det fanns ett s.k. finländskt kapell (?) i basilikan, Cappella Capranica från 1449. Kapellet är tillägnat den heliga rosenkransen. Senare framgick det dock att det inte var fråga om ett kapell utan ett altare. Bland basilikans informationsmaterial fanns inget nämnande av en Henriksstaty eller av ett finländskt altar eller kapell. Efter en tids diskussion kom vaktmästaren faktiskt ihåg att en sådan staty fanns och han förde oss till ett lager fullt av söndriga möbler, allt möjligt skrot och i ett hörn fanns en stor sliten staty av vårt lands skyddshelgon. Vi tog bilder av statyn och kapellet. En bedrövlig syn. Vår emeritusbiskop Teemu Sippo SCJ bekräftade att det finns ett undanskymt plakat om det finländska altaret på kapellets högra vägg. På plakatet nämns det finländska kapellets invigningsdatum och vilka biskopar från de olika kristna kyrkorna deltog i invigningsceremonin 1985. Vi hittade inte detta plakat.
Efter ett sök i Google framkom det att statyn donerats till basilikan av släkten eller mera specifikt Gustaf de la Chapelle från Lindö gård i Tenala. Pykäla var konstnären. Donationen hade skett först 1992. Enligt Birgitta Stenius kom trädbiten som skulpterades till en Henriksstaty med hennes flyttgods då hon upptog en diplomatisk ställning i Rom. “Maria skulle nog träffa Henrik” sades det. Sedan 19.1 år 1985 har Henriksfesten årligen firats, enligt hörsägen, under festliga och högtidliga omständigheter. Närmare 100 dignitärer lär ha deltagit i den första ceremonin. Dominikanordens f.d. förman Martin Stanislas Gillet höll då mässan. Primus motor för hela evenemanget var Finlands f. d. chargé d’affaires till Vatikanen Göran Stenius (1909–2000). Hans byst skall i den närmaste framtiden placeras på en värdigt plats i hans f. d. hem i Rom, Villa Lante. En ekumenisk delegation under ledning av vår nu avlidne biskop Paul Verschuren (1925–2000) samt biskop Paavali (1914–1988) och biskop John Vikström (1931–1994) hade deltagit i den festliga invigningsmässan i kapellet.
Ansvaret för upprätthållande av verksamheten och skötseln av kapellet samt Henriksstatyn ligger med dominikanerna. Många kända katoliker bl.a. våra biskopar lär ha besökt kapellet lika så den nu avlidna kända estniska prästen Vello Salo (1925–2019). Tillstånd för användningen av kapellet gavs på 1970-talet av kapellets ägare markis Giuliano Capranica del Grillos (1824–1891) efterkommande. En ledande aktivist var Ruth Dorothea Björkenheim Bianini. Tack vare henne kunde materialet till statyn fås från Lindö gård och statyn färdigställas.
Årligen firar man i kapellet antingen en luthersk gudstjänst eller en katolsk mässa. Gudstjänsten uteblev ifjol och i år p.g.a. covid-19-epidemin. Många lutherska biskopar har deltagit i mässor i kapellet. Även ortodoxa biskopar har deltagit. År 2005, då man firande kristendomens 850-årsjubileum, höll ärkebiskop Paarma (1942–), biskop Leo (1948–) och biskop Józef Wróbel SCJ (1952–) en gemensam bönestund i kapellet. År 2010 deltog biskop Teemu Sippo SCJ (1947–) även i en liknande bönestund. Efter detta har källorna tystnat – sic transit gloria mundi! Även om denna ekumeniska verksamhet har fortsatt som förr.
Det verkar som om traditionen med ekumeniska mässor eller bönestunder vid det finländska altaret glömts bort. På Villa Lante visste den nya ledningen ingenting varken om det finska kapellet, altaret eller statyn. Jag anser att det skulle vara nyttigt och informativt om man kunde få en broschyr var det finska altaret presenteras samt ett mera synligt plakat vid själva kapellet. Materialet kunde vara åtminstone på italienska och finska. Vi är dock en del av den nordiska gemenskapen. Sålunda borde vi profilera vår nationella identitet även gällande vår kristna religion i ekumenisk anda såsom de andra nordiska länderna gör. Allt det arbete och uppoffringar som tidigare generationer gjort får inte falla i glömska. Det finska kapellet och sankt Henriks statyn är ett sätt att föra fram att även Finland är en del av det kristna europeiska arvet.
Jan-Peter Paul
Källor:
Basilique de Santa Maria sopre Minerva, Padri Dominiocani, Roma, www.basilicaminerva.it
Sippo, Teemu: biskop emeritus (10.10.2021) intervju
Stenius, Birgitta, ambassadör emeritus (26.10.2021) intervju
Örmä, Simo: Pyhän Henrikin juhla Roomassa, SENERFIO 19 17 – 2017, Ekumenia, fi
Täsmennys tähän artikkeliin 17.12.2021:
Fideksen 9/2021 artikkelista ”Pilgrimsfärd längs Franciskusleden” saattoi lukijalle jäädä käsitys, että niin sanottua Pyhän Henrikin messua ei olisi vietetty säännöllisesti Santa Maria sopra Minerva -basilikassa viime vuosina. Näin ei asia ole. Basilikassa on ekumeenisen valtuuskunnan vierailun yhteydessä edelleenkin vietetty vuorovuosin joko katolinen messu tai luterilainen ehtoollisjumalanpalvelus. Tämän vuoden tammikuussa, kun varsinainen vierailu oli peruutettu, suomen- ja ruotsinkielisen pyhän Henrikin juhlapyhän messun basilikassa vietti prelaatti Tuomo T. Vimpari, niin kuin kerroimme Fideksen numerossa 2/2021, s. 10.
