Opinion: Kvinnor och kyrkan

Kvinnor har genom tiden spelat en betydande roll i den kristna kyrkan. Jungfru Maria är Guds moder, Magdalena är Jesus goda vän och följeslagare, många av de heliga martyrerna i kyrkans historia var kvinnor såsom biskop Eusebius skrev på 400-talet. Den heliga Lucia, som led martyrdöden, är känd av många och firas fortfarande i Finland. Heliga kvinnor grundade ordnar bl.a. karmeliterna och birgittinerna. Den helige Franciskus ungdomsvän heliga Klara av Assisi grundade kloster, den heliga Hildegard av Bingen var en betydande mystiker och abbedissa. Teresa av Avila var en av medeltidens betydande klostergrundare och mystiker, hon förklarades till kyrkans doktor. 

Den heliga Moder Teresa är ett helgon av vår tid. I Norden har vi ett betydande historiskt helgon nämligen den heliga Birgitta som var både kloster- och ordensgrundare. Den katolska kyrkan är i betydande grad i skuld till sina heliga och saliga kvinnor. Utan kvinnornas betydande insats i kyrkans utveckling skulle den katolska kyrkan se helt annorlunda ut. De otaliga kvinnliga martyrerna, helgonen och många andra som på ett produktivt och ansvarsfullt sätt tagit hand om kyrkan och utvecklat den i en mera human riktning i motsats till inkvisitionens hårdhet och manliga grymhet. Kyrkans humanism och förståelse för i synnerhet familjen finns i betydande drag hos kvinnorna. Det är ingen tillfällighet att under svåra tider, såsom pest, just kvinnorna och de kvinnliga ordnarna och lekmannasamfunden betytt så mycket. Många led under dessa tider själva “martyrdöden” då de tog hand om de sjuka och lidande. 

Då Kristus överlämnade ansvaret för sin moder till aposteln Johannes, visste han vad han gjorde. Johannes skulle ta hand om henne, men Maria skulle också föra vidare de erfarenheter som hon hade från Jesus uppväxttid i hennes familj. Man kanske skönja Marias erfarenheter i Johannes evangelium som har en mjukare framtoning än kanske de andra evangelierna. 

Kvinnorna i den Katoska Kyrkan i Finland

Kvinnorna har genom tiden spelat en betydande roll i den katolska kyrkan i Finland och dess utveckling. En av mina kvinnliga släktingar grundade Theresa-föreningen i Finland. Hon inviterade under ryska tiden präster till Finland för att fira mässa och träffa de få katoliker som på den tiden levde i vårt land. Sedan 1927, då den katolska kyrkan inledde sitt formella arbete i det självständiga Finland, betydde de olika nunneordnarna en hel del. Det var i synnerhet i samband och genast efter med andra världskriget som de var aktiva i landet. Barnträdgårdar och Stella Maris i Esbo grundares, den Engelska skolan inledde sin verksamhet och ett betydande karitativt arbete inleddes. Jag minns att vi som barn fick matpaket av systrarna i Engelska skolan. Maten var menad för fattiga familjer med många barn. Olika nunneordnar arbetade med barnen bl.a. på Stella Maris -centret i Esbo var det arrangerades sommarläger, gavs religionsundervisning och kurser. Man fick även regelbundet varm mat som på den tiden var viktigt för många familjer. 

Ett stort uppsving i kvinnornas ställning skedde under biskop Verschurens liberala och progressiva år. Han hade varit med om det andra Vatikankonciliet på 1960-talet och kom med fräscha tankar och idéer till vårt land. Han godkände att kvinnor kunde läsa de heliga skrifterna under mässorna och att unga flickor i princip kunde verka som mässtjänare. Han var brobyggare under den tidigare kanske relativt konservativa kyrkliga ledningen.

Nyligen har påven även utnämnt en nunna, syster Nathalie Becquart, till undersekreterare för biskopssynodens organisation. Kvinnor har dock kunnat delta i olika kyrkliga möten i Vatikanen som observatörer men utan rösträtt. Men nu har den möjligheten öppnats. Dock har påven klart meddelat att diakonatet och prästerskapet inte är möjliga för kvinnor.

Kyrkan är sålunda tudelad gällande kvinnornas status i kyrkan. Man får vara med, men man får inte (eller har inte fått) vara med om att besluta. Gränsen dras mellan det formella eller hierarkiska och det informella. Den kyrkliga hierarkin är cementerad; den hör till den katolska kyrkans fundamentala struktur som inte kan ändras.

Kvinnorna i den kyrkliga verksamheten 

Jag gick igenom den katolska kyrkan i Finland hemsidor för att få en bättre förståelse var kvinnor i Helsingfors stift är i beslutande ställning. 

Man kan på basen av genomgången indela kyrkans verksamheter i helheter var kvinnor har en ledande ställning. Listan är kanske inte heltäckande, men den ger i alla fall en bild av den rådande situationen. Verksamheten är indelad i grupper enligt organisationens natur och målsättning. Inom den formella kyrkliga hierarkin har kvinnorna ingen roll. De beslutande organen såsom råden, kurian och de formella nämnderna är alla ledda direkt av biskopen. Stiftets missionsverksamhet leds dock av en präst, likaså de självständiga religiösa organisationerna såsom Opus Dei, neokatekumenerna och dominikanerna. 

Utanför denna formella maktstruktur finns det ett otal andra organisationer, ordnar och föreningar vilka ofta leds av kvinnor. Det verkar som om kvinnorna gör “grovjobbet” medan männen “besluter”. Inom den katolska kyrkan har vi drygt 20 organisationer som leds av en kvinna. Vi har inom den “formella” kyrkliga hierarkin en verksamhet som ledas av en kvinna. Stiftets publikationsavdelning leds av teologie licenciat Katri Tenhunen. Hennes gedigna kunskap och noggrannhet i teologiska frågor innebär att hon de facto kanske är den mest kunniga lekman inom stiftet i teologiska frågor. Hon har ju studerat både i Helsingfors och Rom. De viktiga dokumenten och publikationerna kontrolleras och i många fall även skrivs och redigeras av henne. Hon är en ovärderlig resurs för stiftet. Hennes status är grundad på kompetens och kunskap.

Förr har det dock funnits även mera kvinnor i stiftets nyckelpositioner som biskopssekreterare, eller som direktör i Stella Maris och det Kateketiska Centret.

Stiftets kvinnogrupper

Den första gruppen av organisationer som leds av en kvinna är nunneordnarna vilka verkar i vårt land. Dessa sex ordnar dvs Birgittinerna, Systrar av det Dyrbara Blodet, Karmelitsystrarna, Kärlekens missionärer, Ursulinsystrarna och slutligen Ordo Consecratarum Virginum leds naturligt av en kvinna. Det som är speciellt är att alla dessa ledare är av utländskt ursprung. Inga här födda finländare är ledare för en nunneorden i vårt land. Det är också exceptionellt att en finländsk kvinna överhuvudtaget skulle vara medlem av någon av dessa ordnar. Det finns naturligtvis undantag men dessa kan historiskt räknas på en hand. 

Den andra gruppen, Ordnarnas lekmannagrenar och Oblater är fyra: Birgittaordens lekmannagren, Lekmannadehonianer, Partner av det Dyrbaraste Blodet och Karmeliternas Sekulärorden leds alla av kvinnor med olika nationella och kulturella bakgrunder. Två leda av finskspråkiga damer, en av en utlänning. Den ända finlandssvenska ledaren för Karmeliternas Sekulärorden slutar i år.  

Den tredje gruppen består av de i Finland verkande riddarordnar vilka vardera leds av en kvinna. Ståthållerskapet Finland av den Heliga Graven av Jerusalem Riddarorden leds för första gången i vårt lands historia av en kvinna. Malteserorden eller Skandinaviska Associationen av den Suveräna Militära och Hospitaliära Orden av Malta president i Norden är en kvinna likaså ordens andra ansvarsperson i Finland.  

Den fjärde gruppen omfattar diverse föreningar, samfund och grupper. Av dessa finns det sju i vårt land nämligen Academicum Catholicum som för första gången leds av en kvinna, Birgittasystrarnas vänner, Couples for Christ, Focolare, Caritas och Young Caritas samt slutligen stiftets Welcoming Team. Dessa leds antingen av en nyligen invandrad till Finland eller en finskspråkig katolik. 

Den omfattande feminiseringen och den språkliga finlandiseringen av de flesta av dessa grupper och samfund har givetvis strukturellt inflytande och konsekvenser för stiftet. Språkregimen är i praktiken antingen engelska eller finska. Organisationerna är åtminstone delvis exkluderande för både svenskspråkiga och män. Emeritusbiskopens kommentar i sin senaste bok (2020) att finskan är den sammanbindande faktorn för alla katoliker i Finland stämmer därför inte, inte i alla fall för oss finlandssvenskar. Förra århundrades språknationalistiska politik “yksi kieli yksi mieli” borde inte gälla i i stiftet. 

Kvinnornas allmänpolitiska status

Man kan fråga sig vad kyrkans feminisering internationellt och i Finland innebär. Helt allmänt har samhället feminiserats i betydande grad. EU’s kommissionsordförande är kvinna, likaså ordförande för ECB och IMF. Många länder inte minst i Norden har kvinnliga regeringschefer och ministrar. I Norden har vi inom den Lutherska kyrkan många kvinnliga präster, biskopar och t.o.m. ärkebiskopar. Orsakerna ligger kanske i utbildningens krav, liberaliseringen av samhället, och inte minst en ny värderegim. Kvinnorna har blivit allt mer jämställda med männen och anammat manliga yrken och färdigheter. 

Kvinnorna är helt enkelt bättre utbildade och bättre anpassade för dagens digitaliserade internetvärld. Arbeten som behöver muskelkraft har i samband med ökad automatisering, införandet av artificiell intelligens (AI) och robotisering radikalt försvunnit. Samtidigt har kanske också mannen allt mer marginaliserats och i vissa fall politiskt radikaliserats. Man behöver bara tänka på utvecklingen i Förenta Staterna och de högerradikala partierna i Norden och Europa. Denna allmänna samhälleliga trend påverkar givetvis också den katolska kyrkan och därmed också kyrkan i vårt land.

Vi kan inte längre isolera och blunda för denna utveckling. Kyrkan står inför betydande utmaningar som en gammalmodig och traditionellt konservativ världsuppfattning inte står i samklang med. Påven Franciskus har på olika sätt försökt öppna kyrkan för samhällets förändringar men utvecklingen går långsamt och motståndet är betydligt. Sist och slutligen är det inte fråga om att öppna prästerskapet för kvinnor utan utmaningarna är betydligt större. Hur skall och kan kyrkan anpassa sig till samhällets förändringar som på många sätt påverkar kyrkans grundläggande trossatser? 

Frågan är slutligen vad som kyrkan egentligen tror på, eller vilken är vår kärntro och vilka aspekter i den katolska traditionen kan man ändra på, slopa eller helt enkelt låta försvinna. Problematiken är inte enkel och kommer att leda till många nya konflikter och troskriser. Men som en klok person någon gång har sagt är grunden för all visdom att erkänna fakta.

Jan-Peter Paul