PILGRIM – vandring genom livet
Vi människor är främlingar här på jorden som vandrar mot vårt mål som är hos Gud i himmelen. Som pilgrimer eller främlingar på jorden stöter vi på alla de utmaningar som ett kristet liv för med sig. Utmaningarna är olika allt efter som vi åldras och på basen av de beslut som vi fattar i livets knutpunkter. En människas liv är inte lineärt utan föränderligt. Vi står ständigt inför nya utmaningar som tvingar oss till beslut. Också att inte fatta ett aktivt beslut dvs vara passiv är också ett beslut. Hela vår vandring genom livet är alltså en pilgrimsfärd.
Som barn utvecklas vår personlighet och våra grundläggande inställningar till hur vi fattar beslut – blir vi modiga och öppna för nya utmaningar eller skygga var vi söker tröst i vårt inre. Stora beslut är givetvis vilken utbildning vi skaffar oss, vilka arbetsuppgifter vi får och anammar och vem vi gifter oss med. Livet som pilgrim på jorden är en daglig utmaning som kräver av oss en fast tro och tillit till Gud.
Pilgrimsfärder å andra sidan är en integrerad del av oss som människor. Inom så gott som alla kulturer och religioner finns det traditioner av pilgrimsfärder. Det verkar som om vi människor genom vår vandring till en helig plats upplever ett slags frid och möjlighet till kontemplation som utvecklar vårt inre liv som på detta sätt berikas. Ofta för oss är pilgrimsfärden en redan utstakad led till en helig plats som kan vara en kloster, en kyrka eller annan ort var helgon eller Jungfru Maria uppenbarat sig eller var mirakel sägs äga rum. Pilgrimsfärden kan vara kort, endast några timmar eller lång och ta flera månader i anspråk. Man kan vandra allena eller i grupp. Under vår tid utförs inte alla pilgrimsfärder till fots. Många genomför pilgrimsfärder med cykel, bil eller t.o.m. med flygplan och tåg. Beroende på orten sätts det ofta minimikrav på hur lång den vandrade sträckan skall vara eller med vilka färdmedel man gör den. Alla färdmedel godkänns inte som sådana som berättigar t.ex. till syndernas absolution eller förmildrade straff för ens synder.
Traditionella pilgrimsmål för oss katoliker är heliga orter var Kristus, hans mor Jungfru Maria eller apostlar verkat. Primära orter i Europa är givetvis Jerusalem, Rom, Lourdes, Fatima, Czestochova och Santiago de Compostela. Globalt finns det hundratals orter som vi katoliker vandrar till. Traditionellt var en pilgrimsfärd en botgöring för en eller flera synder. Under medeltiden uppgjorde man sitt testamente innan man inledde färden. Detta var naturligt för en pilgrimsfärd var på den tiden livsfarligt. På vägen fanns det rövare, man vandrade igenom krigshärjade områden, pesten och andra sjukdomer härjade överallt. Om man idag vandrar till Santiago de Compostela kan man se de otaliga gravgårdarna och sjukhusen som fanns på vägen. Korsriddare skyddade pilgrimerna som färdades till Jerusalem. De upprätthöll även sjukhus på vägen.
Idag har pilgrimsfärden i alla fall delvis fått en annan innebörd. Många ser den som ett sportevenemang “jag vandrade 800 km på tre veckor eller jag vandrade 60 km om dagen” är typiska kommentarer man hör. Andra upplever den vackra naturen, den goda maten och de historiska monumenten på färden som betydelsefulla.
Vår tidigare biskop Paul Verschuren konstaterade om pilgrimsfärder att man skall gå långsamt, ta tid på sig, ha lätt bagage för att ta tid att kontemplera och möjlighet att slutföra hela pilgrimsfärden. Man skall be “hjärtats bön” och inte prata och umgås för mycket med andra. Pilgrimsfärden är en mycket personlig sak som gäller förhållandet mellan Gud och dig (mig). Den är inte en social upplevelse. Man skall hålla sig för sig själv. Många går med radbandet i handen för att lättare kunna upprepa sina tysta böner som stipulerats eller ens egna personliga böner. De skall vara enkla och vara riktade direkt till Gud. En bön som den ortodoxa traditionen lyfter fram är Kristusbönen.
Herre Jesus Kristus
förbarma dig över mig, en syndare.
Det sägs att om man i tre år övar denna bön utlovas ett viktigt resultat: …”bönen uppslukar hjärtat och hjärtat slukar upp bönen och börjar ropa denna bön oavbrutet dag och natt, och det befrias från alla fienders nät genom Kristus Jesus vår Herre…” Bönen skall bes tyst för sig själv. För att vara en god kristen har följande regel stipulerats “Din mun var tyst, men din inre röst må oavlåtligt samtala med Gud.”
Helgonet skriver: “Om människan älskade Gud av allt sitt förstånd och allt sitt hjärta, så skulle hon inte spekulera över hans väsen eller dryfta honom, utan hon skulle förbli i tillbedjan och beskådande: hon skulle oavlåtligt stå “ansikte mot ansikte” med Sanningen, i kärleksgemenskap med det högsta Goda. Därför måste människan genom sin av Gud givna fria vilja, sin tro och sin därav följande strävan och livskamp tillägna sig och förvärva gudsgemenskapen eller med andra ord den Helige Ande. Detta förvärvande av Helig Ande är tillvarons högsta mål, och en sådan möjlighet till gudsgemenskap är människan verkligen given”.
Tito Colliander (1973) skriver att Guds väsen är enkelt, obeskrivbart. Gudomligblivandet vilar inte blott på sedlig grund, på detta att Gud är kärleken, utan även på enkelheten, på detta att Gud är monad dvs det första varelsen och den odelbara grund-enheten. Gudomens högsta grundegenskap är Guds enhet och enkelhet. Genom pilgrimsfärden skall pilgrimen förenkla sin livsföring eller leva i kroppens askes som stärker tankelivets, känslolivets och viljelivets askes. Grundläggande för en framgångsrik pilgrimsfärd är att Gud själv är målsättningen för vandringen.
En väl genomförd kristen pilgrimsfärd är något som beriker en och kan vara en av knutpunkterna i ens existens. Man kan kanske ändra sin livssyn och förhållande till sig själv och omvärlden. Ens livsprioriteter förändras och ens själsliv fördjupas. Ens liv bli kanske enklare men samtidigt andligt rikare. Pilgrimsfärden kan blir för oss en upplevelse som ändrar vår livsparadigm. Nu under Covid-19-tider och ekonomisk och samhällelig osäkerhet behöver vi en verklig fast punkt i livet. Den kan man kanske finna under en pilgrimsfärd. Att vandra är bra, att samtidigt be är bättre.
Jan-Peter Paul
Källa
Tito Colliander (inledning (1973) En rysk pilgrims berättelser, Natur och kultur, Stockholm (Original titel: En pilgrims uppriktiga berättelser till sin andlige fader).
