Påven och Latinamerikas urbefolkning

Påven Fransiscus kallade katolska biskopar och andra till en Amazonas-specialsynod gällande urbefolkningens situation i Sydamerika. Amazonas-området består av nio länder: Brasilien, Bolivia, Colombia, Ecuador, Peru, Venezuela, Surinam, Guyana och Franska Guyana. Inom området lever ca. 34 miljonen människor av vilka över tre miljoner hör till urbefolkningen. De kan idag uppdelas i 390 etniska grupper. Amazonas-synoden hölls i Vatikanen den 6 till den 27 oktober 2019. Flera hundra deltagare och många biskopar kom från de berörda länderna, förutom ett stort antal medhjälpare och observatörer. Synoden kom överens i sin slutkläm om ett antal rekommendationer och förslag för att förbättra urbefolkningens religiösa liv samt sociala och ekonomiska situation och livsbetingelser. Man lade speciell vikt vid kvinnornas betydande roll i att upprätthålla religiösa värderingar inom familjen och överföra dem från en generation till en annan. Ett ledande problem var och är de amerikanska multinationella gruv-, livsmedels- och oljebolagens rovdrift i utnyttjandet av områdets betydande naturresurser. För att komma åt dessa resurser bränner man upp i ökad takt delar av Amazonas regnskogar och djungler. 

Det grundläggande problemet kan hänföras till överkonsumtionen i väst i synnerhet Förenta Staterna och EU samt i Kina och många andra asiatiska länder. Den ökande levnadsstandarden och konsumtionssamhällets värderingar är kanske i alla fall de största bovarna. Vi lever i en ohållbar globaliserad värld var storkapitalismen och den liberala marknadsekonomin skapar osund efterfrågan och en förvrängd uppfattning av hållbar konsumtion. Den ekonomiska och därmed även den politiska makten koncentreras till ett fåtal synnerligen rika företag och personer. Detta har lett till att det för gemene man är allt svårare att påverka ekonomiska beslut. FN’s roll och andra globala aktörers verkan har försvagats. Ökad ekonomisk avkastning på placerat kapital och aktiernas värdestegring på de internationella börserna är idag de drivande globala faktorerna som påverkar nästan allt beslutsfattande. Man kan helt enkelt inte skapa en högre levnadsstandard för alla genom att exploatera samhällen i Latinamerika och Afrika. Jordens tillgångar är begränsade. Ekonomisk tillväxt inom ett geografiskt område leder till misär och korruption inom andra. Miljökatastrofen i dagens Delhi i Indien och skogsbränderna i Amazonas är några av de senaste exemplen på denna osunda strävan till ekonomisk tillväxt på miljöns bekostnad. 

En Amazonas-liturgi

På synoden kom man till idén att utveckla en “Amazonas-liturgi” som bättre relaterar till urbefolkningens behov och religiösa värderingar och uppfattningar. Man ville helt enkelt komma närmare urbefolkningens kulturvärderingar och sammanföra dem i religiösa paradigmer. Vidare ville man utreda möjligheten att prästviga gifta män. Det finns ett skriande behov av präster bland urbefolkningen i Amazonas området. Många har inte möjlighet att besöka mässan regelbundet vilket på sikt kan försvaga deras tro. Det behövs präster som kan identifiera sig med urbefolkningen kulturellt och socialt. Lokala gifta prästvigda män som hör till samma samhällsgemenskap kan göra detta på ett naturligt sätt.

Synoden ansåg också att traditionella statyer och andra religiösa föremål vilka inte stred mot den katolska kyrkans tro kunde användas och placeras ut i kyrkor. Reaktionen bland ur-konservativa katoliker var dock destruktivt radikal. När några av urbefolkningens statyer hade placerats ut i en kyrka i Vatikanen stals dessa och kastades i Tiber-floden. På samma sätt kastades under antikens Rom dödsdömda i floden. En stark symbolisk indikation av de ur-konservativa katolikerna vars aktioner fördömdes både av påven och Vatikanen. 

Ekonomiska brott är synd

Synoden kom med rekommendationen att ekologiska brott är synd. Kyrkan och troende borde divergera sina placeringar från företag och industrier som förstör jordens och specifikt Amazonas ekologi, flora och fauna. Brännandet av Amazons regnskogar är därför nu klassificerats som synd. 

Den katolska kyrkan har ett speciellt ansvar för de svaga i samhället. Jag mins Fader Theodor Rohner som en tid verkade som präst vid Ekumeniska centret i Kvarnträsk i Finland och som flyttade till Brasilen för att där arbeta bland urbefolkningen och de svaga i Brasiliens favelas eller slumområden. Han måste dock snabbt fly från landet efter det att hans liv hotades av landets militär. Lika bra gick det inte för många andra katolska missionärer, präster och församlingsarbetare som mördats i storindustrins och den globala ekonomins intressen. Under Amazonas-synoden presenterades deras livshistorier och öden. Många har saligförklarats. Martyrskapet är inte slut, utan frodas, i alla fall i Amazonas. 

Brasilien – decimering från 5 miljoner till 100 000

Hemming (1978) har i sin omfattande redogörelse över urbefolkningens öden i Brasilien kommit fram till att det där på 1500-talet fanns en urbefolkning på ca 3 – 5 miljoner. I slutet på 1960-talet hade antalet sjunkit till ca 100 000. Under ca 600 år hade man tagit livet nästan hela urbefolkningen eller drygt 230 stammar. Endast under 1960-talet minskade urbefolkningen med 35 %. Idag består befolkningen i Amazonas i stort av blandfolk och invandrare ofta från Asien. Folkmordet fortsätter och urbefolkningen levnadsbetingelser försämras. Ingenting tycks ha förändrats under de senaste århundradena. 

Conquistadorer

Det som vi idag upplever är egentligen bara en fortsättning på det som började med Kristoffer Kolumbus och conquistadorerna med deras blodiga härjningar i Karibien och Latinamerika. Hernán Cortés (1485–1547, i bilden) erövrade Mexiko. Cortés var Francisco Pizarros (1478–1541) kusin, så Latinamerikas erövring från Nordamerika till Terra del Fuego kan härledas till en spansk familj eller släkt. 

Cortes förlorade under de blodiga erövringskrigen ca 880 man och ca 22 000 allierade indianer. Men konsekvenserna för Mexico var ödesdigra. Man slog ihjäl drygt 40 000 indianer främst azteker. Resten förslavades och blev arbetskraft när landet uppdelades i haciendas eller stora gårdar som tilldelats de erövrande spanjorerna. En del av urbefolkningen såldes på de internationella slavmarknaderna eller arbetade i bl.a. silvergruvorna. Hela områdets befolkning decimerades dock mycket snabbt för att en medtagen afrikansk slav hade smittkoppor som snabbt spred sig till hela den lokala och regionala befolkningen. Man antar att det på 1500-talet fanns ca 30 miljoner människor i det som idag är Mexico, av dessa överlevde endast 1,3–3 miljoner, medan resten dog i sjukdomar och det brutala slaveriet. Indianerna definierades inte som människor på den tiden. I dag anser många att Spaniens invasion av Mexico och andra länder i Latinamerika kan jämföras med folkmord.

Folkmord 

En liknande politik bedrevs aktivt i Förenta Staterna under 1700–1800 talen. Många presidenter i Förenta Staterna förespråkade decimeringen av Nordamerikas urbefolkning bl.a. Franklin (1706–1790), Washington (1732–1799), Harrison (1773–1841), Adams (1767–1848), Jefferson (1743–1826) och Monroe (1758–1831). Benjamin Franklins motto var att “den gudomliga försynens avsikt var att utplåna dessa vildar för att ge plats åt nybyggarna” (Salminen 1971, s. 87). 

Förenta Staterna använde sig även av interneringsläger, enligt Brittisk modell, och andra brutala metoder, bl.a. betalade man skottpenning på varje dödad indian. Man förflyttade helt enkelt den återstående urbefolkningen i reservat med ofta ringa eller mycket svåra levnadsbetingelser. Både Spaniens och Förenta Staternas politik kan jämföras med 1900-talets nazi-epokens lebensraum-politik och Sovjetunionens utrotningspolitik av bl.a. de ukrainska kulakerna och den finländska befolkningen i Karelen. I alla fall var det fråga om att “tömma” geografiska områden på den lokala befolkningen. Sedan förflyttades helt andra befolkningsgrupper i det nu “tomma” området. Idag bedriver bl.a. Myanmar, Brasilien, Kina och Turkiet samt vissa andra länder en liknande politik. 

Efterord

Man kan fråga sig vad den katolska kyrkan har att göra med allt detta. Kyrkans Amazonas-synod är en klar och kraftfull indikation på att man inte godkänner vad som idag händer i Amazonas och indirekt i många andra länder. De svaga och försvarslösa får ge efter åt de starka och rika. Kyrkan borde vara och är i många fall samhällets samvete. Kyrkan bör alltid lyfta fram samhälleliga orättvisor och komma med initiativ och förslag hur man kan försöka hindra en dylik destruktiv utveckling i framtiden. 

Jag tycker att synodens förslag att divestera placeringar från bolag vilka bryter mot de svagas levnadsbetingelser och som förstör naturresurser i ekonomiskt intresse är ett betydande steg i rätt riktning. Vår natur är inte den gratisresurs såsom Marx i sina verk hävdade. Dagens privatkapitalism och den socialism som leninisterna framförde är kanske inte så långt ifrån varandra. Kyrkan bör vara samhällets samvete i trons anda.  

Jan-Peter Paul

————————

Källor

• Aranoff Gerald (2016) Benjamin Franklin on the Savage American Indians and the 18th Century, Arutzsheva no. 7, Israelnationalnew.com
• Hemming John (1978) Red Gold, The Conquest of the Brazilian Indians, Harvard University Press, Cambridge, Massachusetts (677 sidor)
• Innes Hammond (1973) Conquistadorit – espanjalaiset valloittajat, Uusikirjakerho, Helsinki, (326 sidor)
• McElwee J.J. “Closing synod, Francis warns against righteous who leave God “out in the cold”, National Catholic Reporter, Oct 27, 2019
• pastmedicalhistory.co.uk
• sinodoamazonico.va “Special Assembly of the Synod of Bishops for the Pan-American Region – 6 to 27 October 2019
• Salminen Johannes. (1971) Indianernas Apostel i verket “Slavar kastar ingen skugga”, Söderströms, Borgå (149 sidor)