Ledare, Fides 1/2025. 14 februari 2025.
När detta nummer går i tryck förbereder sig över tusen pilgrimer, tillsammans med sina biskopar, för att återvända hem från den gemensamma jubelårspilgrimsfärden till Rom för de fem nordiska länderna. Även om större grupper kan besöka Rom från andra länder och kontinenter under jubelåret, är detta antal ändå ett betydelsefullt tecken i tiden. Kyrkan i hela Norden växer—den är ung, mångkulturell och levande. Dess utmaning är inte åldrande eller trötthet, utan snarare brist på utrymme och resurser. Dess liv präglas inte av brist på entusiasm eller engagerade medlemmar, utan av behovet av att vi alla blir bättre på att involvera fler människor i kyrkans, församlingarnas och de kyrkliga gemenskapernas verksamhet—även ekonomiskt—så att kyrkan, vår egen församling, alltmer blir ett andra hem, ett hem som hela familjen tar hand om tillsammans.
Stiftet har antagit sin allra första pastoralplan för de kommande tre åren. Dess huvudtema är den nya evangelisationen och den samlar mål och idéer för hur dessa kan uppnås. Varje gemenskap inom kyrkan—på stifts-, församlings- och gemenskapsnivå—uppmanas att undersöka möjligheter att på sitt eget sätt föra pastoralplanens mål vidare. Denna pastoralplan kan lätt ses som en del av påve Franciskus bredare vision om att utveckla kyrkan mot synodalitet—ett mål som de två senaste biskopssynoderna har behandlat genom en flerstegsprocess och till sist även på universell nivå under åren 2021–2024.
Dominikanpatern Morris, min metafysiklärare i Rom, bankade ofta in i sina studenters medvetande frasen Agere sequitur esse—handlingen följer varandet; vi agerar utifrån vad vi är. Just detta är vårt ögonblick: Jubelåret öppnar oss för att se Guds kallelse och löfte; vi har blivit, eller förhoppningsvis kommer att bli, ”hoppets pilgrimer”—inte bara sådana som identifierar sig som katoliker, utan sådana som också gör något med den tro de har fått som gåva. Genom ord eller handlingar är vi kallade att vittna om Guds barmhärtighet—att återspegla den i vår inställning till våra medmänniskor genom att älska, bry oss om, ta ansvar, och ibland också kämpa mot orättvisor och fel. Genom att bygga, inte riva. Genom att vandra vid andras sida.
Om det är något vi kan hoppas på från detta jubelår, så är det att var och en av oss får uppleva en gnista av hopp i sitt hjärta—en gnista som leder till djupare tro, starkare hopp och brinnande kärlek. Möjligheterna till detta finns åtminstone där.
Marko Tervaportti