Vår lilla katolska kyrka i Finland har en rikedom av riter och traditioner genom vilka man lovprisar Gud. Under intervjun på bis-kopsgården i Eira listade biskop Raimo olika riter som firas mer eller mindre regelbundet i vårt land. Gudstjänsterna och mässorna hålls på över tjugo olika språk. Men hur är det i framtiden?
Kyrkan har nästan trettio olika riter, men i Finland är det vanligaste de följande, som vår biskop nämner:
• Den latinska riten; den firas i alla våra församlingar på nationalspråken finska och ibland svenska, samt på engelska, som tycks ha blivit riktgivande och i många fall dominerande. Latin används också i begränsad omfattning, till exempel i trosbekännelsen, Gloria och Fader vår, samt psalmer till jungfru Marias ära.
• Den kaldeiska riten; denna rit har cirka 500 anhängare i Finland. Mässor enligt denna rit firas mer eller mindre regelbundet i Tammerfors, S:ta Maria i Helsingfors och i Åbo. Prästen som firar dessa mässor kommer från Oslo.
• Den syro-malabariska riten firas av cirka 500 personer från Asien, främst från Indien och Malaysia. Liturgin hålls av fader Benoit, som kommer från Sverige, och firas i Tammerfors och Helsingfors i S:t Henriks katedral.
• Den bysantinska riten, som firas enligt den ukrainska, grekisk-katolska traditionen. Liturgin firas på ukrainska av fader Vitalii, som tillsammans med sin hustru och barn har flyttat till Helsingforstrakten. Han tillhör S:t Henriks katedralförsamlingens klerus. Liturgi hålls en gång i veckan i Helsingfors och Tammerfors. Enligt biskop Raimo kan det finnas så många som över 5000 bysantinska katoliker i vårt land.
• I vårt land firas också mässa enligt den maronitiska riten på arameiska. Det uppskattas finnas cirka 200–300 personer i vårt land som följer denna rit.
• Mässa enligt den ambrosianska riten firas av cirka 100 personer i vårt land. De har ingen egen präst, utan en präst kommer till Finland oregelbundet.
• Den eritreanska riten firas av katoliker som har kommit till vårt land från Eritrea i Afrikas horn. Denna liturgi firas kanske bara en gång om året. Prästen har kommit från Rumänien.
• Det finns även katolska slovaker som firar mässan enligt sina egna nationella traditioner. Ibland firas mässan enligt den latinska traditionella formen och ibland enligt den bysantinska. De har egna präster som besöker vårt land vid behov.
Många riter, språk och traditioner
Med andra ord finns det mycket att välja mellan vad gäller olika riter och traditioner. Dessutom firar den afrikanska gemenskapen, som representerar nästan 50 afrikanska länder och otaliga stammar och kulturer, mässa med allmänna afrikanska traditioner, med sång och dans. Mässan hålls i Berghälls kyrka, vanligtvis på engelska – ett slags lingua franca i den katolska kyrkan i Finland.
Mässa eller liturgi firas alltså på tiotals olika språk i vårt land, bland annat på arabiska, ryska, tagalog, tigrinja och på de flesta europeiska språken. Biskop Raimo hävdade dock att finska borde vara det språk som förenar alla. Vår kyrka är en allmän, katolsk kyrka i Finland, och inte en finsk kyrka. I Finland har vi dock vår egen nationella kultur, som enligt biskop Raimo är den verkliga förenande kulturella länken.
Riternas framtid
De olika riterna utgör andra förenande länkar mellan olika nationella invandrarkulturer. Men de borde kanske inte uppfattas som ”eviga”. Efter att invandrarna bott i Finland i några generationer dör de ut, tror många, på samma sätt som den bysantinska riten som under ett halvsekel firades i Ekumeniska centret, först i Räckhals och senare i Kvarnträsk i Esbo. På lång sikt finns det kanske inte plats för många olika kulturellt grundade riter i vårt land. Det handlar i huvudsak om en assimilations- och kanske också kostnadsfråga. I Finland har vi en egen kulturgemenskap. Biskopen påminner dock, att kyrkan respekterar alla olika riter och traditioner även om de inte skulle firas regelbundet i Finland. Riternas mångfald är en rikedom.
Som stiftsbiskop i latinska riten har biskop Raimo också sakramentala utmaningar med så många olika riter, bland annat gällande den bysantinska trosuppfattningen om att man i denna tradition mottar tre sakrament samtidigt, det vill säga dopet, konfirmationen och eukaristin, samt bikten. Detta försvårar den normala katekesundervisningen och förståelsen av de olika sakramentens betydelse och innebörd. Även gifta katolska bysantinska präster med familjer och barn utgör en viss utmaning, särskilt i relation till det övriga prästerskapet.
Tre punkter
Biskop Raimo hade tre viktiga uppfattningar som han ville dela med sig av.
För det första: Den egna riten är en gåva och en rikedom som medför ansvar. Målsättningen bör alltid vara ett möte med Gud. Nåden är här avgörande.
För det andra: En liten kyrka kan inte tjäna alla med olika riter och språk. Det finns helt enkelt inte ekonomiska och mänskliga/prästerliga resurser för detta. Man måste vara selektiv och välja bort det som är, eller av hierarkin uppfattas som, sekundärt. Det handlar om principen ”antingen eller”.
För det tredje: Alla har en uppgift i kyrkan, för kyrkan är katolsk.
Jag vill tacka biskop Raimo för en givande och upplysande intervju.
Jan-Peter Paul